När Stefan Löfven abrupt fick nog av svensk politik efter att Vänsterpartiet gjorde gemensam sak med M, KD, L och SD och riktade en misstroendeförklaring mot honom nådde jublet inom vänstern inga gränser. Magdalena Andersson hade kommit för att frälsa dem. Och landet.
Den populära finansministern, som ansågs vara det starkaste kortet i Löfvens generellt svaga regering bestående av människor som redan då hade passerat sitt bäst före-datum (som Ygeman, Morgan Johansson och den äldsta ministern Framtidsministern, Kristina Persson).
Kanske var det för att Andersson skulle bli deras bästa chans någonsin att nå den för dem attraktiva tävlingen Sveriges första kvinnliga statsminister, eller så var egentligen Andersson bara ett kärl Socialdemokrater kunde fylla av förhoppningen att nu äntligen skulle ordningen återställas. Ett Sverige där Socialdemokraterna får 45 % i varje val.
Och nog såg hon bra ut på ytan, om man lät bli att skrapa hårt. Förutom det viktigaste, kvinna alltså, även civilekonom med lång karriär som tjänsteman inom politiken och inom just ekonomi.
Hon var alltså omåttligt populär redan när hon tillträdde, för att hon bars upp av förhoppningar. Trots att hennes tillträde var lika turbulent som dagens kaos och att hon avgick som statsminister efter sju timmar bara för att ändå få styra på en högerbudget för att Centerpartiet la ner sina röster när hon väl valts en andra gång ändrades inte hennes popularitet.
Inte rubbades den heller när hon i debatter i valet 2022 visade sig lätt bli stingslig och till och med arg och smeknamnet Arga Andersson myntades. Staben hade fullt sjå med att försöka minimera hennes offentliga framträdanden, de som innebar konfrontation. Tvärtom valde ett stjärnögt Socialdemokraterna, fulla av stolthet över den första kvinnliga statsministern trots att hon inte valts av folket, att lägga ner valkampanjen till förmån för en presidentkampanj. Folket skulle inte rösta på partiet utan på Henne, med stort H.
Folket ville som bekant då inte ha henne och den store ledaren sprang och gömde sig från media de första åren i opposition. Istället skickades Lawen Redar fram, och stjärnskottet med händerna i Botkyrka och Kombilotteriet, Tobias Baudin. Ingen såg skymten av Andersson egentligen, fram till 2024 ungefär.
Förmodligen hängde det ihop med var den före detta socialdemokraten Stefan Stern berättade om Andersson som han en gång i tiden anställde till statsrådsberedningen – så fort de tappade makten sa hon upp sig. Elitisten och ensambarnet klarar inte av att inte vinna.
Märkligt nog var hennes popularitet fortfarande hög långt in i mandatperioden trots att hon fortfarande var ny på jobbet och det enda hon åstadkommit var en valförlust. Men läser man hennes CV, som kanske Socialdemokraterna egentligen borde ha gjort innan de rekryterade henne till statsministerkandidat, klarnar bilden om varför hon 2026 fortfarande misslyckas.
Hon är ju inte politiker. Och hon har aldrig velat vara politiker. Självklart har hon fått många chanser men hela tiden valt tjänstemanna-karriären. Från Handels 1994 direkt in på Statsrådsberedningen och hela tiden nära partiledningen och partiordföranden. När de förlorade makten gick hon till Skatteverket. Hon är ekonom, hon är tjänsteman och hon är byråkrat men någon politiker, det är hon inte.
Det var därför finansminister passade henne perfekt för det är den enda ministerposten som inte kräver en politiker egentligen, se på Anders Borg. Han är inte heller politiker och gick direkt från Riksbanken till Rosenbad och sedan 2014 har han fortsatt karriär som ekonom, inte politiker.
Magdalena Andersson har aldrig haft den potential som politiker som Socialdemokrater, media och andra i vänstern försökt inbilla sig att hon har. Och varje gång hon testas har hon misslyckats. Hon lyckades inte få igenom ens sin första budget, förlorade sitt första val, tappade ett försprång på 7 %-enheter och levererade partiets sämsta valresultat på 100 år, med följden att S-gruppen i riksdagen för första gången någonsin är under 100 personer. Hon lyckades inte få Socialdemokraternas talman vald och gav nyss upp sitt första försök att bli statsminister utan att ens ha försökt, i affekt.
Hon är en bluff. En politisk tjänsteman som aldrig skulle ha övertygats att hon skulle klara av det svåra jobbet som partiordförande. Hennes oförmåga och brist på kompetens och erfarenhet som politiker har visat sig gång på gång sedan hösten 2021 och hon blir inte bättre ens.
Den enklaste uppgiften att från förra valet vaska fram nya namn och talanger för att ersätta det lastgamla och usla laget som partiet ställt upp med val efter val sedan Barnen Hedenhös klarade hon inte heller.
Det är synd att partiet inte insåg hur inkompetent hon är i sin beundran för hennes ekonomexamen och att hon kvinna. För nu drabbas inte bara partiet av konsekvenserna utan hela landet.
Rebecca Weidmo Uvell
