En enda statsministeromröstning har hittills skett sedan valet, för ett år sedan hade regeringen redan tillträtt och hade förhandlat färdigt om sin första budget. Och det är just detta som finns i skuggan av den långsamma och plågsamma process som nu pågår – den 12 november måste regeringens budgetmotion lämnas in.
Finansminister Svantesson har redan meddelat att förutom allt en budget måste innehålla exklusive reformer höjs försvarsanslagen igen enligt riksdagens beslut tidigare samt en post för kronprinsessans 50-årsfirande som sker 2027. En övergångsbudget ska vara stram och minimal, de saker utöver detta måste motiveras och har särskilda skäl och regeringens kommande budget lär uppfylla alla dessa krav. Men det finns ett till datum att fokusera särskilt på.
Den 27 november senast måste de andra partierna lämna in sina budgetmotioner. Den faktiska omröstningen i riksdagen sker sedan oavsett om vi har en regering på plats eller inte den 9 december. Konkret innebär detta att oavsett om vi har en ny statsminister då eller inte har vi med stor sannolikhet varken en framförhandlad regering eller en budget från denna.
De rödgrönas dilemma är att de inte ens börjat förhandla sakpolitiskt, så vilken budget ska de då kunna rösta på den 9 december? Vänsterpartiet har redan tidigare sagt att de tycker att övergångsbudgeten blir mest rimlig att rösta på eftersom de inte kan rösta på Socialdemokraternas budget som de inte fått förhandla om. Lägger Andersson fram den på omröstningen kommer den med stor sannolikhet att falla.
Centerpartiet har sagt i media att de just nu skriver en egen budgetmotion, huruvida de kommer lägga fram den återstår att se men exakt detta gjorde partiet 2021, då Magdalena Andersson sitt enda halvår som statsminister tvingades regera på en högerbudget.
Trots att media hela tiden fokuserar på regeringsbildningen är just den här processen betydligt viktigare än att vara i medieskugga, för budgeten är hur landet styrs. Och risken för vänstern att få regera på verklig högerpolitik är överhängande, skälet heter partimotioner.
En övergångsregering måste lägga fram en övergångsbudget men måste inte rösta på den i omröstningen. Varför skulle Tidö besitta en chans till det och att samtidigt förnedra Magdalena Andersson på kuppen? Jag gissar att Tidö redan idag har en framförhandlad budget i Moderaternas budgetmotion som de kommer rösta ja till.
Det vinnande laget har inte ens kunnat sitta ner i samma rum och fika, de har ingen gemensam budgetmotion och i det här läget förväntar sig givetvis att alla andra partier på deras sida inklusive Centerpartiet ska rösta på deras budgetmotion även om de inte fått påverka den. Men C har redan tidigare visat att de inte accepterat detta, så varför skulle de denna gång göra på annat sätt än att först rösta på sin egen motion och sedan avstå att rösta?
Risken är därför överhängande att trots att regeringen tvingas lägga en neutral budget så kommer en rödgrön framtida regering få regera på en ren Tidö-budget hela sitt första år. Ändringsbudgeten i vår (den så kallade Våp-en) får inte ändra de finansiella ramarna och har därför begränsade möjligheter till stora förändringar även om små justeringar kan göras mellan budgetposter.
Det är högst oklart varför media är så ointresserade av detta stora som pågår bakom regeringsbildningen men väljarna förtjänar mer intresse, för just budgeten är så man regerar och en vänsterregering skulle därmed tvingas att vänta hela 12 månader med att få införa just sin politik. Det är 25 % av mandatperioden som försvinner för att man schabblat så kapital med att komma överens före valet, och efter.
För oss väljare är det däremot otroligt bra att reglerna är så strikta. Budgeten måste tas innan jul och det finns inget hinder för en regering att regera på någon annans budget eftersom Sverige måste fungera.
Frågan kvarstår dock om Magdalena Andersson, om hon väl blir statsminister någon gång, kommer svälja förnedringen denna andra gång eller hon då avgår?
Rebecca Weidmo Uvell
