Populism upplevs ofta som ett skällsord. Men det är bättre att våga vara tydlig och modig än att mörka, förminska och försköna.
”Här är riksdagens mest populistiska partier & politiker”, skrev Dagens Opinion häromdagen och presenterade ett populistindex, framtaget av Paues Åberg.
Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna uttryckte sig mest populistiskt 2025, visade granskningen. Listan över de mest populistiska riksdagsledamöterna toppades av Richard Jomshof (SD), Helena Lindahl (C) och Malcolm Momodou Jallow V.
Även Timbro har granskat populismens frammarsch via Authoritarian Populism Index 2026, som släpptes häromveckan. I Sverige kom SD och V med på listan.
Det är uppenbart att det anses negativt att toppa sådana listor. Att kallas populist tolkas knappast som beröm. Nej, under åren har det använts som ett skällsord.
Men vad är ”populism” – och är det verkligen sämre än motsatsen: ”politisk korrekthet”?
Det kan ifrågasättas.
I mina ögon är politisk korrekthet en slags feghet, att inte våga ”skrika kejsaren är naken”, utan följa flocken, inpassa sig i fållan, uttrycka sig lagom tamt och lamt. Sköta sig själv och hålla klaffen.
De som är politiskt korrekta kommer tyvärr sällan att våga upptäcka vad som skaver eller skadar. I stället kommer problemen att växa sig större.
Det som klassades som populism i Paues Åbergs genomgång var bland annat uttalanden om att vara en modig röst mot etablissemangets tystnad, att det var bättre förr, att sunt förnuft är bra, att det behövs ordning mot kaos samt att folkviljan ska gå före experter och tjänstemän
Men vad är egentligen fel med det? Fler behöver våga ifrågasätta det rådande, åsiktskorridoren och normen.
De som kallas populister är måhända högljudda och aningen besvärliga – men de ska tackas för det, men tyvärr kommer de ofta att i stället bestraffas.
I Storbritannien varnade flera personer, som jobbade med sociala frågor och inom polisen, för ett par decennier sedan för organiserade sexuella övergrepp mot flickor, bland annat begångna av män med pakistansk bakgrund. Det hela tystades ner av myndigheter som var rädda för ses som rasister. Men sedan framkom att ett stort antal barn faktiskt hade utsatts, och att många gärningsmän hade pakistansk bakgrund. De politiskt korrekta hade därmed indirekt bidragit till att flickor for illa.
I Sverige började nationalekonomen Tino Sanandaji 2013 ifrågasatta dem som påstod att invandringen var ekonomiskt lönsam, och anklagades för att gynna högerpopulism. Sandro Scocco, då chefekonom på Arena Idé, hävdade i SVT Agenda att Sanandajis slutsatser saknade forskningsstöd. Men en ESO:s rapport som kom tre år senare visade att han hade haft rätt; flyktinginvandringen innebar en nettokostnad. Om detta inte hade viftats bort hade vi förmodligen haft en annan kontroll på migrationen tidigare.
Journalisten Gunnar Sandelin skrev redan 2008 att medier undanhöll viktiga uppgifter om migrationens konsekvenser, vilket Jan Guillou beskrev som konspirationsteoretiskt. Men idag har många journalister erkänt att de undvek känsliga frågor av rädsla för att gynna vissa krafter. Läsare och svenska folket lurades.
2017 skrev polisen Peter Springare ett inlägg om den höga andelen misstänkta med utländsk bakgrund i hans brottsutredningar. Han polisanmäldes för hets mot folkgrupp och omplacerades. Men åratal senare vet vi att risken brottsligheten är högre bland personer med utrikes bakgrund. Hur många offer hade kunnat skyddas om fler vågat se?
Tandhygienisten Bernt Herlitz vid Folktandvården på Gotland avskedades 2016 då han ifrågasatt ensamkommande asylsökandes ålder och brutit patientsekretessen genom att berätta för Migrationsverket. Det visade sig dock att Herlitz hade rätt – dock och att unga män fick en fristad i Sverige baserad på lögn.
Det finns många fler exempel världen över där människor stuckit ut och bestraffas för det. Förnekarnas narrativ har fått råda, med konsekvensen att människor och länder farit illa.
Så kalla dem populister, rasister eller något annat ”fult”. Det är ändå bättre än att vara pk, varje dag i veckan.
Carolin Dahlman
