Regeringen utsåg den 30 september en särskild utredare som ska lämna förslag på åtgärder* för att motverka förekomsten av gatutiggeri i Sverige. Tiggarna är EU-medborgare, många från Rumänien och Bulgarien, som i enlighet med rätten till fri rörlighet inom EU kommer till Sverige. Men istället för att söka arbete har de nästan alltid valt att sätta sig utanför butiker och på andra allmänna platser för att tigga. Inte sällan medför deras vistelse här olägenheter för samhället men den väcker också frågor om hur den fria rörligheten inom EU fungerar i praktiken i Sverige. Den här situationen väcker frågor både om EU-medborgarnas rättigheter och om Sveriges ansvar och skyldighet att upprätthålla regler kring vistelse och försörjning i landet.
Om EU-medborgares rätt till fri rörlighet
Medborgare i EU-länder har rätt att fritt resa till, och vistas i, ett annat medlemsland i upp till tre månader. Under den tiden krävs inga särskilda formaliteter såsom visum eller arbetstillstånd. Denna rätt är tänkt att främja arbetskraftens rörlighet och ekonomisk integration. Efter de tre månaderna ska den som vill stanna kvar kunna visa att den kan försörja sig själv, antingen genom arbete eller andra ekonomiska medel. Tiggeri är inte en giltig form av ekonomiskt oberoende och den som inte uppfyller försörjningskravet och befinner sig i landet utan att ha registrerat sig, klassificeras som illegalt bosatt.
Efterlevnaden av tremånadersregeln i Sverige är bristfällig. Tiggare från EU-länder, ofta från Rumänien och Bulgarien, befinner sig i en gråzon där deras närvaro är laglig i tre månader utan krav på försörjning eller bostad. Efter tre månader borde de, enligt reglerna, vara skyldiga att registrera sig och visa att de har en inkomst som de kan försörja sig på. Men från den 1 maj 2015 avskaffade Sverige kravet på registrering hos Migrationsverket för EU-medborgare** som stannar längre än tre månader. Istället gäller uppehållsrätten automatiskt om man uppfyller villkoren för den. Det finns därmed inget register över dessa personer som befinner sig i landet. Det handlar ju inte enbart om tiggare utan också om till exempel kriminella personer. Det finns således inga säkra mekanismer för att systematiskt följa upp hur länge de har befunnit sig i landet eller om de efter tre månader uppfyller kraven för fortsatt vistelse. Även om det teoretiskt finns sanktioner, såsom utvisning för dem som bryter mot tremånadersregeln, så är det ovanligt att de i praktiken tillämpas.
Som jämförelse kan nämnas att i grannlandet Finland måste medborgare från andra EU-länder, som ämnar vistas där i mer än tre månader, registrera sin uppehållsrätt och man kan i Migrationsverkets statistik se att under tiden 1 januari 2024 – 31 augusti 2024 har 4.828 EU-medborgare fått rätt att registrera sig i Finland medan 280 personer har fått avslag. Det finns alltså uppgifter om hur många och vilka som finns i landet.
Olagliga bosättningar och samhällsolägenheter
Ett stort problem i samband med tiggeriet är de olagliga bosättningar som uppstår. Många tiggare har inte råd med permanent boende och slår upp tillfälliga läger på allmänna eller privata markområden. Det kan vara allt från små tältläger i stadsparker till större grupper som tar över ödehus eller marker utanför tätorter. Oavsett form orsakar dessa läger ofta sanitära och hälsomässiga problem, både för dem som bor där och för omgivningen.
Problemen med skräp, avföring och brist på hygienfaciliteter har lett till klagomål från boende i närheten. Det finns också ökad risk för sociala konflikter när olagliga bosättningar etableras i närheten av samhällen. Markägare tvingas till dyra rättsprocesser för att få bort dem från sina marker. Myndigheter river ibland läger, men utan alternativ till boende återkommer tiggarna ofta till samma platser eller hittar nya områden att slå läger på.
Organiserat tiggeri och exploatering
En annan aspekt av tiggeriet som väckt stor uppmärksamhet är frågan om organiserat tiggeri. Det har rapporterats om att vissa grupper av tiggare är utsatta för exploatering där de kontrolleras av kriminella nätverk. I dessa fall tvingas människor till tiggeri och till att lämna ifrån sig sina inkomster till den som organiserar och övervakar deras aktiviteter, vilket måste ses som en form av människohandel. Polisen har svårt att komma åt de kriminella strukturer som står bakom organiserat tiggeri eftersom bevisbördan är hög och de som utnyttjas är rädda för att vittna.
Rumäniens och Bulgariens ansvar
Frågan om tiggeri handlar också om ansvarsfördelning mellan EU:s medlemsländer. Medan Sverige tillämpar reglerna för fri rörlighet, finns det ett underliggande ansvar hos tiggarens hemland att tillgodose sina medborgares grundläggande behov. I både Rumänien och Bulgarien finns omfattande sociala problem med fattigdom och marginalisering, särskilt inom romska befolkningsgrupper, som är överrepresenterade bland dem som kommer hit för att tigga. Dessa länder har tagit emot stöd från EU för att förbättra levnadsförhållandena för dessa grupper, men har kritiserats för att inte göra tillräckligt för att integrera de mest utsatta i samhället.
Komplexa frågor
Tiggeriet i Sverige är en komplex fråga med både nationella och internationella aspekter. Fri rörlighet inom EU ger människor rätt att resa och vistas och bosätta sig i andra länder inom unionen, men det ställer också krav på att de kan försörja sig. De olägenheter som uppstår kring tiggeriet – olagliga bosättningar och organiserat tiggeri – fortsätter att vara ett problem. Ett nationellt förbud mot tiggeri i Sverige är behövligt.
Men ett tiggeriförbud hindrar ju inte människor från att komma hit och begå brott eller vistas här olagligt. En av de stora utmaningarna ligger i att det inte finns någon registreringsplikt för kortare vistelser. Det betyder att en person som befinner sig i Sverige kan lämna landet kortvarigt och sedan återvända och på så sätt undvika kraven för fortsatt vistelse. Det gör det mycket svårt för myndigheterna att effektivt övervaka och se till att reglerna efterlevs.
Det är dessutom så, att tredjelandsmedborgare med permanent uppehållstillstånd i något annat EU-land kan vistas i Sverige i 90 dagar inom en 180 dagarsperiod men passen stämplas inte inom unionen.
För att veta vilka människor som faktiskt finns i Sverige och har rätt att bo här så kanske en återgång till kravet att EU-medborgare ska registrera sig hos Migrationsverket borde övervägas.
* Ett nationellt tiggeriförbud, dir. 2024:91
** Svensk författningssamling (SFS) 2014:198, Utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse efter den 1 maj 2015
Merit Wager
