Det pratas sällan om det i offentligheten, men faktum är att biståndspolitiken vilar på en illusion. I decennier har vi i Sverige levt med föreställningen att pengar från staten till andra länder automatiskt gör världen bättre. Att vi genom stora summor kan bekämpa fattigdom, skapa demokrati och bygga starka samhällen. Verkligheten ser annorlunda ut.
Det är ingen nyhet. Det är inte ens särskilt kontroversiellt bland forskare. Men av någon anledning får den kunskapen aldrig riktigt genomslag i politiken. Trots att biståndet har pumpats ut i snart 60 år har vi väldigt lite att visa upp. Många av mottagarländerna är lika fattiga eller fattigare än när allt började.
Tanzania är ett av de mest tydliga exemplen. Sverige har skickat nära 100 miljarder kronor dit genom åren. Inte bara utan resultat, utan ibland med motsatt effekt. Den inhemska ekonomin har slagits ut, och en auktoritär statsapparat har stärkts. Fattigdomsbekämpningen har snarare blivit fattigdomskonservering.
Det här är inte ett enskilt fall. Samma mönster går igen i flera av världens största biståndsmottagare. Forskarvärlden har gång på gång visat att bistånd inte leder till tillväxt. Det kan tvärtom skada de institutioner som är avgörande för ett lands långsiktiga utveckling. När makthavare får pengar utifrån minskar trycket från befolkningen. Då urholkas de demokratiska mekanismer som annars hade tvingat fram förändring.
Det är också därför många auktoritära regimer älskar bistånd. Det ger dem manöverutrymme, pengar och legitimitet, utan att de behöver leverera något till sin befolkning. I vissa länder har bistånd blivit en del av den maktstruktur som håller folket nere.
Ändå fortsätter Sverige att vara världens kanske mest generösa biståndsland. Nästan 60 miljarder kronor om året, varav 25 miljarder går till olika internationella organisationer. Runt 18 miljarder av dem hamnar hos FN-systemet. Effekterna av dessa pengar är dessutom i många fall omöjliga att utvärdera. Men pengarna betalas ut ändå, eftersom politiken har bestämt det utan vidare eftertanke eller diskussion.
Vi vet också att kontrollen är svag. Sida har återkommande avslöjats med att manipulera siffror och slarva med uppföljning där skandalerna har avlöst varandra. Men det verkar inte spela någon roll, för det enda som tycks betyda något är att målet om att en viss procentsats av BNP ska gå till bistånd uppnås.
Det som borde vara viktigt är något annat, nämligen att biståndet fungerar. Men det gör det inte, och det är inte bara ett svenskt problem, för även andra länder har börjat dra ner, ifrågasätta och ompröva. I Storbritannien, Tyskland och Frankrike har man börjat ta forskningen på allvar. Men i Sverige lever föreställningen kvar, som om kvantitet är viktigare än resultat.
Fattigdom bekämpas inte med pengar, utan med fungerande institutioner, tillväxt, handel och äganderätt. Det är det som gör skillnad, det är det som bygger samhällen och det är det vi borde fokusera på.
Men för att göra det måste vi först våga erkänna det alla egentligen redan vet, nämligen att biståndet inte fungerar.
Filip Linnert
högerkonservativ debattör
