Först den riktigt bra nyheten: Fler döms till fängelse. Och strafftiderna fortsätter öka. Det berättar Brottsförebyggande rådet (Brå) i ett tämligen skrytigt pressmeddelande. Antalet lagförda personer har ökat med cirka 20 procent på en tioårsperiod. Antalet fängelsedomar har ökat med nästan 50 procent på samma tid. Även den genomsnittliga strafftiden har ökat. Den totala utdömda strafftiden har ökat med 140 procent på ett decennium.
Det är en påtaglig ökning, även när man tar i beaktande att befolkningen växt (med drygt 5 procent). Straffskärpningarna ger resultat.
För ett decennium sedan lagfördes ungefär 100 000 personer ett vanligt år. Nu är det 120 000. Då var det 10 000 personer som dömdes till fängelse. Nu är det 15 000. Det är som en liten glesbygdskommun på kåken. Eller ett mindre miljonprogramsområde, snarare.
Samtidigt tycks brottsligheten generellt vara avtagande. Det anmäls färre brott och färre uppger sig vara utsatta.
Sedan en inte lika självklart god nyhet.
Ökningen av lagföringsbeslut beror huvudsakligen på beivrade narkotikabrott. De har blivit över 60 procent fler. För tio år sedan lagfördes drygt 20 000 brott mot narkotikastrafflagen. Förra året var det drygt 33 000.
Det betyder att närmare två tredjedelar av hela ökningen lagföringsbeslut utgörs av narkotikabrott. Och drygt 9 000 av dessa lagföringar består i ringa narkotikabrott. Ringa narkotikabrott avser vanligtvis narkotikabruk – ett positivt urinprov – eller mindre innehav för eget bruk.
Det finns ingen anledning att skönmåla narkotikans inverkan på samhället. Jag är av uppfattningen att knarket ska motverkas på alla sätt. Både för att narkotikan skadar människor och utgör grogrund för kriminalitet och farligt beteende.
Men den nya kriminalstatistiken väcker en del frågor.
Under den gångna tioårsperioden har polisens budget fördubblats. Målet om 10 000 nya polisanställda har uppfyllts. På somliga områden tycks satsningen ha gett önskat resultat. Exempelvis har det gängrelaterade skjutvapenvåldet pressats tillbaka.
Och fler döms alltså till fängelse, att döma av den senaste statistiken.
Men den huvudsakliga numerära effekten tycks ha blivit att radikalt fler har lagförts för eget narkotikabruk. Något som många skulle betrakta som ett brott utan offer, därtill lagligt i många andra civiliserade länder. Och som förr inte heller varit straffbelagt i Sverige.
Det är förstås möjligt att polisen använder narkotikabrotten för att sätta dit grövre bovar, som Al Capone en gång åkte fast för skattebrott. Och det är också möjligt att kriminella karriärer kan stoppas i sin linda när polisen ingriper vid tidigt cannabisinnehav.
Men jag kan inte slita mig från misstanken att en mycket stor del av den polisiära resursförstärkningen har använts till att plocka lägst möjliga hängande frukt.
Per Gudmundson är redaktionschef på 100%.
