Andelen av svenskar över 80 år som använder sig av de offentliga tjänsterna hemtjänst och särskilt äldreboende (Säbo) har minskat tämligen påtagligt mellan 2014 och 2024. Enligt den statliga myndigheten Socialstyrelsens ”Lägesrapport” om vård och omsorg för äldre 2025 har andelen personer 80 år eller äldre med ”hemtjänst sjunkit från 21,3 procent år 2014 till 17,5 procent år 2024. Samma trend ses för särskilda boenden för äldre (Säbo) där andelen har minskat från 13,1 procent till 10,4 procent under samma period.”
Socialstyrelsen pekar inte ut några tydliga orsaker till det växande ointresset för dessa offentliga insatser. Vilket säkert är sunt. Det finns säkerligen flera anledningar bakom förändringarna. Här kan finnas förklaringar som har samband med en bättre folkhälsa bland äldre medborgare. Bakom inbromsningen kan också dölja sig besparingsambitioner. Äldreomsorgen drar stora kostnader och den i särklass mest växande befolkningsgruppen i samhället är just människor över 80 år. Vad Socialstyrelsen inte nämner i sin ”Lägesrapport” är att en fullt tänkbar orsak till människors avoga inställning till hemtjänst/Säbo är de stora kvalitetsproblem som verksamheterna dras med.
Välfärdsstatens kärna består av ett antal omfattande åtaganden där det allmänna med skattefinansierad personal träder in i mycket privata och personliga relationer för att ge vård och omsorg åt människor i behov av stöd. Ett av alla dessa offentliga åtaganden som är särskilt kompetenskrävande utgörs av äldreomsorgsinsatser inom hemtjänst och särskilda äldreboenden. Det som framförallt gör insatser inom dessa häraden speciella är att vård- och omsorgspersonalen behöver förhålla sig till dessa äldre medborgare på så pass värdiga sätt att det offentliga åtagandet gott och väl kan matcha vad deras respektive familjer och anhöriga skulle kunna/ha kunnat stå för.
Därför är det ett mycket stort samhällsmisslyckande när dessa offentliga åtaganden inom äldreomsorgen missköts å det grövsta.
I en rapport om läget när det gäller Säbo (2023-12-21) från den statliga inspektionen för Vård och omsorg (IVO) konstaterar myndigheten att ”En genomgående brist handlar om otillräcklig kompetens, vilket är en huvudsaklig orsak till att många äldre inte garanteras vård av god kvalitet. I nästan alla kommuner saknar personalen den kunskap i svenska språket som behövs för att kommunicera med patienten och föra vidare information om patientens hälsotillstånd.”
Läget är ungefär detsamma när det gäller hemtjänsten. I den verksamheten tillkommer dessutom stora brister när det gäller kontinuiteten. Tidningen Arbetet rapporterade i april 2025 om utfallet i den återkommande granskning som branschorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) genomför: ”Varje år ska kommuner rapportera till SKR hur stor andel av de som har hemtjänst och som är 65 år eller äldre som får besök av fler än 20 personer i sitt hem under en tvåveckorsperiod. (–) I en majoritet av Sveriges kommuner har siffran ökat. Snittet för landet var under fjolåret, 2024, 22,5 procent. År 2019 låg rikssnittet på 17,6 procent.”
SR-programmet ”Kaliber” satte (2 juni 2025) fingret på de mest väsentliga kvalitetsbristerna inom omsorgens offentliga åtaganden. Kalibers redaktion har granskat ett kommunalt serviceboende på Hundraårsgatan i Kortedala i Göteborg. Där har vidrigheter mot de mycket sköra vårdbehövande fått fortgå under flera år utan att den kommunala förvaltningens chefer och politiker har ingripit. Susanna Birgersson på Göteborgsposten ledarsida sammanfattade problemet: ”Bestört blir man också av den människosyn som tydligen präglar förvaltningen. Där låter man hellre svaga och hjälplösa människor fara illa än avlägsnar den personal som missköter sitt jobb och beter sig grymt och omänskligt. I tre och ett halvt år fick vanvården pågå.” (7 juni)
Välfärdsstatens offentliga åtaganden står och faller med den politiska ledningens insikter om sitt ansvar. Äldreomsorgen är i det sammanhanget mer utsatt än kanske något annat. Tystnaden om problemen gör problemen mångfalt värre. Här behövs stordåd och resoluta omsvängningar. Samhällsmisslyckandet med misskött invandring och yrkesutbildning ska inte tillåtas plåga de gamla och sköra. Vi behöver en utpräglad och partipolitiskt befriad folkrörelse för bättre äldreomsorg. Jag är gärna med.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
