Den tilltalade hade gjort sig skyldig till två fall av koppleri av normalgraden. Gärningarna bestod i att han genom att upplåta en lägenhet främjat att personerna som hyrt lägenheten haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ekonomisk ersättning.
Frågan i målet var om koppleri är ett brott av sådan art att påföljden bör bestämmas till fängelse även i fall där varken enbart straffvärdet eller den tilltalades tidigare brottslighet motiverar en frihetsberövande påföljd.
Högsta domstolen har inte tidigare uttalat sig om detta när det gäller brottet koppleri.
Högsta domstolen konstaterar att det av praxis från hovrätter och tingsrätter framgår att koppleri av normalgraden i stor utsträckning behandlas som ett så kallat artbrott. Att så är fallet får också stöd i kriminalstatistiken.
Enligt Högsta domstolen har det inte framkommit något skäl som talar för att förändra denna praxis.
Straffvärdet bedömdes uppgå till fängelse i sju månader. Brottslighetens art i kombination med straffvärdet medförde att påföljden bestämdes till fängelse i sju månader.
