Tidigare i höstas gjorde jag ett kort gästspel i lördagens program på Bokmässan i Göteborg. När jag klev ner från scenen efter en utfrågning så stod statsvetaren Johan Wennström där och väntade. Jag fick dåligt samvete direkt. Vi hade träffats några månader tidigare och då berättade Wennström att hans nya bok ”Sveriges sak var vår” snart skulle ges ut på Albert Bonniers förlag.
”Du måste läsa boken. Du kommer att älska den”, sa han till mig.
”Självklart”, svarade jag. Och sedan glömde jag bort alltihop. Vilket jag utan omsvep erkände när vi sågs på Bokmässan. Några snabba klick på mobilen och boken var beställd, betald och i ilfart på väg hem till mig.
Johan Wennström hade rätt. Jag föll direkt för hans bok. Eller rättare sagt; jag föll för hans två böcker. När jag läst ”Sveriges sak var vår” ett par gånger i olika hastigheter och på lite olika sätt så kände jag nämligen starkt att Johan Wennström egentligen skrivit minst två böcker i en. Bokens officiella och utgivna undertitel är ”Den hemliga svenska motståndsrörelsen”. I den läsarten har författaren genom idogt forskande, intervjuande, läsande och pusslande lagt ihop en spännande och lärorik berättelse om hur den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander efter det andra världskrigets slut fattade hemliga och kanske inte helt konstitutionsfähiga beslut som öppnade dörrar och vägar för etablerandet av en ljusskygg motståndsrörelse. Erlanders beslut var nödvändiga för att stärka motståndskraften i ett helt eller delvis ockuperat Sverige.
Det andra världskriget slutade med krossandet av nazisterna. Men det slutade också med ett allt starkare och farligare kommuniststyre i Sovjet som tvingade Finland att bli en lydstat och som förtryckte ett stort antal länder i östra Europa. Att förbereda sig – utanför lyktans sken – för att kunna hantera/motverka/sabotera en sovjetisk ockupation av Sverige var kort sagt ett helt nödvändigt steg. Om än kanske inte helt lämpligt utifrån rådande lagar och konstitutioner. Som sagt; en spännande och bra läsning som ger insikter och kunskaper om hur Sverige har agerat och formats under trycket från hotande diktaturer.
I en annan läsart är det möjligt att läsa Johan Wennströms ”Sveriges sak var vår” som en bok med undertiteln ”Den (halvt) bortglömda svenska samförståndsrörelsen.” Ola Larsmo recenserade (19/10) Wennströms bok på DN: s kultursidor. Larsmos recension följer den rådande mallen för åsiktsjournalistiken på Dagens Nyheter. Vilket innebär att ”Sveriges sak var vår” viftas undan därför att författaren inte ansluter till omstridda vänsterkantshistorikers världsuppfattningar. Larsmo skriver: ”Jag läser Wennströms bok som en moralisk maning till samling även i nuläget. Den tanken hade varit lättare att ta till sig om han inte samtidigt blundat för de ideologiska plumpar som komplicerar hans historieskrivning.”
De ”ideologiska plumpar” som Wennström påstås blunda för är, enligt DN: s kultursida, att ”diverse aktörer på den extrema högerkanten” var aktiva runt om i Europa och i Sverige för att bygga upp motståndsrörelser mot Sovjetkommunismen. Den som läser ”Sveriges sak var vår” ser att Johan Wennström inte blundar för något vare sig till höger eller vänster. Däremot ser han kraften i den ”för demokratin bärande samförståndstanken”, som S- och statsministerlegendaren Per Albin Hansson talade om i kölvattnet till krisuppgörelserna i Sverige i det tidiga 1930-talet. Per Albin skriver i S-tidskriften Tiden 1935 att krisuppgörelsen ”av folket kändes som en befrielse från någonting vrångt när dess representanter samlade sig för gemensamma krafttag. (–) Man kände att demokratin ingalunda var dömd till evigt käbbel utan besatt en handlingsduglighet som kunde och borde tillvaratas.” Så var det 1935 och så är det 2025. Åren går men somligt består.
En sak som definitivt består och som Johan Wennström klokt argumenterar för är den starka demokratistatens behov av att då det krävs kunna sätta ”nödvändighetens logik före lämplighetens logik.” Vilket Tage Erlander gjorde då det begav sig. Och vilket dagens beslutsfattare av rang också behöver göra. Vårt Sverige utmanas och hotas på flera plan av den misslyckade invandrings-social- och kriminalpolitikens konsekvenser. Ändlösa, folkfrämmande och DN-nära debatter om det lämpliga i att samverka med den eller den behöver starkt och handlingsdugligt överflyglas av det nödvändiga i att folkets representanter lämnar käbblet och tar itu med folkviljans uppfattningar när det är uppenbart att Sveriges sak är vår.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
