Tyvärr verkar Stockholm vara förlorad. Det säger jag inte för att jag är särskilt dystopisk och som bekant sällar jag mig inte heller till klimatorkestern, så jag syftar inte på någon slags översvämmad framtid i Nordens Venedig.
Nej, staden kommer bli helt förlorad på grund av två sorters invånare: de som flyttat hit men hatar ljud och andra människor och miljöpartister. Dessa två sorters invånare förenas dessutom i samma målsättning – att bygga om staden rent bokstavligt till landsbygden.
Allt som låter ska bort, som trafik, konserter, klubbar och uteserveringar. Och framför allt ska bilarna bort. Kort och gott, allt det som gör en storstad till en storstad ska förbjudas. Jag har bott i Stockholms sedan 1999, i innerstaden sedan 2005 och ett steg mot avskaffandet av staden har tagits i taget hela den här tiden.
Alla vi som i motsats till stadshatarna flyttade hit för att vi älskar städer, och därför står ut med lite olika saker som irriterar oss här, kan vittna om att långsamt så stryps Stockholm av dessa två inte sällan inflyttade Stockholmare.
Tyvärr har också dessa grupper fått oproportionerligt mycket makt för Miljöpartiet, som för bådas talan, får alltid styra i Stockholm eftersom alla vägrar samarbeta med SD och de därför är vågmästare. Så de har själva styrt trafiken i Stockholm sedan 2014. Det innebär att de aktivt arbetat med att införa praktik av sitt bilhat. Tusentals parkeringsplatser har tagits bort, massa gator har gjorts till återvändsgränder med sorgliga små ”torg” istället för vändplaner där blompottor snabbt fylls med skräp och fimpar, otaliga gator grävs upp för att installera laddstolpar etc.
Deras senaste påhitt är att efter att man gjorde i princip hela Gamla stan omöjlig att köra bil i och införde en miljözon, förstöra 18 kvarter vid Kungsträdgården genom att förbjuda även laddhybrider där.
Man har även höjt parkeringsavgifter på gatorna, men bara på Östermalm. De får nu betala 1800 % mer, och det är dyrare att stå där än i NK-garaget en dag. Samma tid kostar 30 kronor på delar på Södermalm, där Miljöpartiets kärnväljare råkar bo.
I senaste valet fick Miljöpartiet 6 % i Stockholm, till skillnad från 8 % valet innan. Ändå tillåts de förstöra allt de vill för annars kan ingen styra staden. En slags minoritetens utpressning. Och jakten på att göra om staden till landet fortsätter alltså oförtrutet.
Det kanske mest beklämmande är att de som tidigare erbjöd motstånd mot den här utvecklingen, som den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, tyvärr just nu leds av ett gäng som stämmer upp i samma kör. Staden ska dö. Alla bilar ska dö. Och alla ska tvingas cykla.
Timbrochefen PM Nilsson har gjort sig ett känt namn att använda sin nya plattform till cykel-propaganda och skrev bland annat på DN Debatt 2024 att man borde göra hela staden till en miljözon.
Nu har nummer två i firman, Alexandra Ivanov Hökmark, i en intervju i SvD, precis krävt att regeringen borde ”vara stenhård i miljöpolitiken” och att hon tycker att vi ska ha ”utsläppszoner” i Stockholm. Att det skulle kosta 250 kronor ”eller någonting” att köra in med bensinbilar i innerstaden.
Hon kallar sådana som mig, borgerliga som är emot socialistisk tvångspolitik, för ”högljudda gnällspikar”. Intressant.
För till skillnad från dagens Timbro har vi i högern alltid värnat stadens särprägel. Det är vi som på 80-talet krävde att staden skulle släppas fri från dåtidens socialistiska bojor, som att man ströp utelivet med att nästan inte ge någon serveringstillstånd och att krogarna stängde ett.
Det var vi som öppnade upp för att folk skulle få äga sina boenden även i staden, bygga balkonger och att det skulle vara lättare att få ha en uteservering. Något som var otroligt svårt förut. Det var vi som tog bort kravet på varm mat för alkoholtillstånd och det var vi i högern som till slut avskaffade danstillstånden.
Det är högern som räddat saker som festivaler och konsertscener i staden, det är vi som stått på barrikaderna när trängselskatter skulle införas och när Miljöpartiet gång på gång stoppade den ringled som vi så länge behövt och som äntligen, decennier efter första försöket, nu byggs.
Striden om staden står tydligen inte längre mellan socialister och oss andra, mellan de som älskar staden och de som vill utplåna dess särprägel och göra den till landsbygden. Utan vi hittar stadshatarna i de egna leden.
Jag tror att det är lätt att identifiera gnällspikarna i den här samlingen.
Rebecca Weidmo Uvell
