Den åttonde december 2000 var det fest i Salem, söder om Stockholm. Det blev bråk, sjuttonårige Daniel Wretström var full och högljudd. Han blev ombedd att gå därifrån. På fyllan försökte han hitta vägen till en kusin i Tumba, där han tänkte sova över.
Men han nådde aldrig kusinen. När han gick förbi Ungdomens hus blev han angripen av flera ungdomar. Orsaken var uppenbar. Daniel hade rakat huvud och visade även i klädseln att han var skinnskalle.
Bland de angripande ungdomarna fanns flera med invandrarbakgrund och de ville ge ”rassen” en omgång. En kille slog flera gånger med en bräda, så hårt att brädan gick av. Daniel lämnades medvetslös i ett dike.
Efter en stund kom en storebror till en av de killar som först angrep Daniel. Han hade med sig en kökskniv och skar halsen av Daniel. Det var med andra ord en regelrätt avrättning.
Daniel umgicks i skinnskallekretsar och var trummis i ett vit-makt-band. Han signalerade alltså tydligt förkastliga åsikter. Men den kvällen då han mördades var han ensam, berusad, vilsen och alltså bara sjutton år. Det var ett stort gäng som lynchade honom. Han kallades nazist och var förmodligen det. Men den som säger att han därmed förtjänade att dö har en människosyn som inte är ett dugg bättre än nazismens. Människor förtjänar ibland att dö, men det beror i så fall på deras handlingar, aldrig på deras åsikter.
Efter Daniel Wretströms död blev han en angelägenhet för ”heltidsaktivisterna i samhällets ytterkant”, som Jonas Hållén uttryckte det i en krönika i Metro året därpå. Nazister gick i Salemmarschen årligen i tio år till Daniels minne och antidemonstranter slöt lika mangrant upp till motdemonstrationer.
I år återupplivades Salemmarschen och journalisten Christian Peterson skrev en artikel om Daniel på sin Substack. Det är en av Petersons bästa texter, vilket inte innebär att jag håller med om allt. För att inse textens kvalitet måste man dock läsa den. Det finns det många som förmodligen inte gjort, trots att de kritiserar den. För dem räcker det med att texten nyanserar bilden av en skinnskalle och att Peterson var aktiv i NMR som femtonåring och senare varit aktiv i AfS.
Peterson rör sig i kretsar som jag inte gillar och som inte gillar mig, men jag har aldrig sett ett uttalande av honom som går över gränsen till nazism. Det är möjligt att sådant finns utan att jag märkt det, men det är i så fall under alla omständigheter inte det mest framträdande i Petersons journalistik. Hans till förföljelse gränsande uthängningar av vissa meningsmotståndare går däremot över gränsen.
En som läst och sedan delat Petersons text på Facebook är Anna Nachman, begravningsansvarig vid Judiska Församlingen i Stockholm och redaktör på tidningen Fokus. Hon skrev bland annat:
”Läs den här texten. Författaren brukar kallas både högerextrem och nazist, men testa att se förbi det svartvita och läs vad som faktiskt står. Och är det svårt, ta in klyschan om alla människors lika värde och applicera den här. Lycka till.”
Det blev ett herrans liv. I tidningen Flamman frågade Paulina Sokolow ”Ska en nazistvän begrava judar?”. Därför att Nachman alltså fördjupat och komplicerat bilden av Salemmarschen kallas hon ”nazistvän”.
Tydligen helt obekymrade om att det där med att försöka blanda samman judar med nazister är en klassisk antisemitisk trop publicerar SKMA – Svenska kommitén mot antisemitism – en kommentar där de menar att Nachmans postning är en ”förmildrande beskrivning” som ”bidrar till normaliseringen av extremhögern”.
SKMA nämner inte Anna Nachmans roll i Judiska församlingen. Det är inte första gången SKMA angriper en religiös jude. Jag kritiserades själv av dem redan 2019 för att ”relativisera Förintelsen”, något jag verkligen inte gjorde och som det aldrig skulle falla mig in att göra heller.
Jag hade tvärt om redan då i åratal varnat för hur Förintelsen användes som politiskt slagträ i svensk debatt och hur man därmed relativiserade Förintelsens brott. Det jag däremot hade gjort var att jämföra den demonisering av judar som skedde i 1930-talets Tyskland med den demonisering som 2019 fortfarande präglade så gott som all rapportering om Sverigedemokraterna. Det fanns tydliga likheter i avhumaniseringen, men det är givetvis inte samma sak som att hävda att Förintelsen – som ägde rum tio år senare – gick att jämföra med behandlingen av SD. En sådan jämförelse hade varit oanständig.
I tidningen Fokus, där Anna Nachman är redaktör, skrev Ofer Maimon ett inlägg där han i mycket starka ordalag kritiserade Paulina Sokolow och SKMA. Men i ETC skrev Andreas Gustavsson om att ”Nachman bekräftar att judisk radikalisering måste granskas”, där han påstår att Anna Nachman ”försvarar Salemmarschen”.
Både DNs Max Hjelm och Flammans Leonidas Aretakis har senare skrivit texter där de angriper tidningen Fokus bland annat för att journalisten Negar Josephi på X kallat Aretakis kackerlacka. Det är givetvis minst sagt dumt och olämpligt, men att utifrån det att Josephi medverkat ett antal gånger som frilansare i Fokus ifrågasätta hela tidningens journalistisk är bara ett ovanligt vackert exempel på guilt by association.
I allt detta har en viktig del kommit bort. Att försöka förstå hur andra människor tänker och handlar är inte det samma som att försvara dem eller ”alliera sig” med dem. Sokolow och alla de som gått i hennes fotspår gör sig skyldiga till samma svartvita syn, samma vän-mot-fiende-bild á la Carl Schmitt. Ingen av dem förmår se Anna Nachmans rop på medmänsklighet.
Så behöver det inte vara. Stieg Larsson skrev på Expo 2004:
”Daniel Wretström var naturligtvis inte nazist, även om Nationaldemokraterna, Nationell Ungdom, Blood & Honour och Nationalsocialistisk Front varje år gör sitt bästa för att inkorporera honom i den nationella rörelsen som dess martyr. Han kanske hade rakat huvudet och klädde sig i ’nationella kläder’, men en grabb som är 17 år gammal har naturligtvis inte hunnit forma sin politiska världsbild särskilt långt. Vad han hade varit då han var 27 eller 37 kommer vi aldrig att få veta, men det hade med stor sannolikhet varit en helt annan sak än den identitetssökande grabben som stod vid en busshållplats i Salem.”
Försvarade Stieg Larsson också Salemmarschen, relativiserade han extremhögern, allierade han sig med nazister eller var han rent av nazistvän? Måste vi granska Stieg Larssons radikalisering? Eller gjorde han något annat? Försökte han inte precis som Anna Nachman se människan och de mänskliga drivkrafterna bakom rörelser, utan att för den sakens skull försvara dem eller ens sympatisera?
Iain McGilchrist är något så ovanligt som litteraturhistoriker, filosof och hjärnforskare. Det är en ovanlig kombination som tar sig uttryck i hans mästerverk ”Mästaren och budbäraren, om hur hjärnans två halvor format världen” (2009, svensk översättning 2023). Samtidigt som han vänder sig mot den alltför förenklade syn på hjärnans två halvor som spritts av diverse populära psykologer utforskar han de två hjärnhalvornas förhållande till varandra. Vi använder båda halvorna i samarbete med varandra i mycket högre grad än man tidigare trott, men samtidigt finns en tydlig kulturell tendens i vårt moderna västerländska samhälle att premiera den vänstra hjärnhalvans beteende. Detta leder bland annat till en svartvit förenklad syn på både medmänniskor och företeelser.
Jag träffade McGilchrist för ett knappt år sedan och när han såg på min kippa att jag är observant jude sa han att det faktum att religiösa judar dagligen läser texter dels på hebreiska, dels på de västerländska språken gör att hjärnan tränas på ett sätt som ökar kommunikationen mellan de båda hjärnhalvorna. Vi läser hebreiska från höger till vänster och svenska eller engelska från vänster till höger, vilket stimulerar båda hjärnhalvorna och deras samarbete. Varje individ är unik, men generellt kan man säga att detta motverkar den svartvita synen på tillvaron.
Det är möjligt att jag drar för stora växlar på ett alldeles för tunt underlag, men det faktum att jag, Anna Nachman och Ofer Maimon alla tre tillhör den där pyttelilla gruppen som dagligen läser böner och studerar skrifter på hebreiska samtidigt som vi arbetar med svenska texter gör att vi lättare kan se nyanserna i det som för andra är svartvitt.
Dan Korn
