Två av EU:s största problem blir tydliga i jordbrukspolitiken: centralisering och ignorans mot mindre länder.
Den gemensamma jordbrukspolitiken i EU, CAP, är tänkt att säkerställa Europas livsmedelsförsörjning. Systemet är tänkt att gynna alla bönder i hela Europa och på det sättet skapa trygghet i att vi kan försörja oss själva. Men som med mycket annat i EU låter saker ofta bra i teorin, medan det i verkligheten blir någonting annat.
Problem ett är att EU styrs av de största länderna: Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. Politiken som EU enas om kommer nästan alltid att formas utifrån deras förutsättningar och det som gynnar dem. Detta gäller framför allt inom jordbrukspolitiken, vilket skapar en ovälkommen centralisering.
Ett exempel på ett litet land vars förutsättningar ignoreras av EU är Sverige. Svenskt lantbruk verkar i dag under några av världens hårdaste krav när det gäller miljö, klimat och djurvälfärd. Problemet är att dessa krav inte kombineras med ett system som tar hänsyn till våra förutsättningar. CAP bygger till stor del på historiska produktionsnivåer och volymer, vilket gynnar jordbruk i södra Europa med längre växtsäsonger och bättre klimat. De stöd som svenska bönder får används i praktiken främst för att överleva, snarare än för att utveckla sitt jordbruk, vilket EU-bidragen är ämnade att göra.
Samtidigt gör EU något som är svårt att förstå. Man skärper kraven på de egna bönderna, men förhandlar parallellt fram handelsavtal för import som produceras under helt andra villkor. Avtalet med Mercosur är ett tydligt exempel. Jordbruksprodukter från Sydamerika ges större tillträde till EU:s marknad, trots att bönder där inte behöver leva upp till samma klimatkrav, miljöregler eller djurskyddsstandarder som EU-bönder måste följa.
Det är löjligt att EU-bönder förväntas genomföra den gröna omställningen, medan importerade produkter slipper undan och ändå ska konkurrera på samma marknad. Vad är syftet med det? Resultatet blir bara pressade priser och försämrad lönsamhet för dem som faktiskt följer reglerna. Den här dumheten riskerar på sikt att slå ut vår egen produktion och på så sätt göra oss ännu mer beroende av import.
Tillbaka till Sverige. Sättet som Sverige blir lurat på blir ännu värre om man även tar hänsyn till Sveriges medlemsavgift i EU. Vi betalar i snitt runt 40 miljarder kronor per år i medlemsavgift och får tillbaka omkring 15 miljarder i olika stöd. Det innebär ett nettominus på ungefär 25 miljarder kronor varje år, som ofta går till Syd- och Östeuropa för att ”jämna ut de sociala skillnaderna i EU”. Dessa pengar hade kunnat användas till att stärka svensk livsmedelsproduktion, bygga beredskap och ge svenska bönder rimliga villkor.
EU lyckas avslutningsvis med konsten att göra mindre EU-länder förbannade, eftersom våra röster och förutsättningar blir förbisedda och ignorerade. Dessutom lyckas man göra sydeuropeiska bönder förbannade genom sina handelsavtal, som tillåter import av jordbruksprodukter som inte följer EU:s hårda gröna regler. Därav ser vi arga bönder över hela Europa köra sina traktorer till EU-parlamentet och kasta potatis, med all rätt.
Filip Linnert
