Jag måste säga att jag har väldigt svårt att förstå hur man kan vara emot principen att det ställs krav på att få ta del av någonting som är värdefullt. Den svenska välfärden må kanske vara den bästa i världen. För er som har bott utomlands känner ni säkert igen chocken när man inser att skolan och universitet inte är gratis, att generösa barnbidrag inte finns överallt och att tandvården för barn helt plötslig landar på fyrsiffrigt. Förutom familj, vänner, falukorven med snabbmakaroner och ketchup är det nog den svenska välfärden man saknar allra mest när man bor utomlands.
Därför var det ytterligare en “har inte det här redan genomförts?” känsla när regeringen i förra veckan presenterade tredje delen av bidragsreformen – kvalificering till socialförsäkringen. Kort sagt handlar förslaget om att den som kommer till Sverige inte automatiskt från dag ett ska ha full tillgång till barnbidrag, bostadsbidrag och andra bosättningsbaserade ersättningar, utan att man antingen ska ha bott här i fem år eller snabbare kunna kvalificera sig genom arbete och inkomster över en viss nivå under en period.
Fullt rimligt, såklart. Själva värdet i den svenska välfärden är just att vi lyckas få en stor majoritet av befolkningen att bidra, vilket gör att vi kan erbjuda en så bred och generös välfärd som vi faktiskt har. Och med tanke på att 15–20 miljarder kronor betalas ut felaktigt (!) i bidrag varje år i Sverige, samt att 4 000 individer som på olika sätt är aktiva inom gängkriminaliteten har lyckats lura Försäkringskassan på cirka 3,6 miljarder kronor genom att försörja sig på bidrag, är det högst rimligt att börja ställa mer krav inom välfärden.
Ändå har kritiken varit massiv. Sveriges Kommuner och Regioner har lyft risken att kommunernas försörjningsstöd kan belastas mer. Delar av oppositionen har ifrågasatt om förslaget är förenligt med mänskliga rättigheter och menar att det skapar ett A- och B-lag i välfärden samt slår sönder den svenska välfärdsmodellen.
Till en början är tillgång till svensk välfärd ingen mänsklig rättighet. Som tidigare nämnt är själva grunden för Sveriges fantastiska välfärd att vi har lyckats få en majoritet av befolkningen att bidra till den. Men med hänsyn till att allt fler lever på bidrag i Sverige i dag och det enorma bidragsfusket som slussar ut miljarder kronor ur den svenska skattkistan varje år, måste något göras. Med regeringens nya förslag ställs grundläggande och självklara krav för att fler ska bidra till välfärden, inte bara ta del av den.
Kritiken om att kraven underminerar den generella välfärdsmodellen är också felaktig. Återigen handlar den svenska modellen om att många bidrar med mycket för att på så sätt få tillbaka lika mycket i välfärd. Vi accepterar höga skatter eftersom vi får lika mycket tillbaka. Men om utvecklingen fortsätter med bidragsfusk, en allt större del av befolkningen lever utan att bidra till välfärden och välfärden är tillgänglig för vem som helst i hela världen, kommer tilliten att urholkas.
Vid det här laget handlar det bara om att skapa någon slags långsiktig hållbarhet för att undvika en välfärdskollaps. Mänskliga rättigheter har vi, det behöver vänst… jag menar SKR, inte oroa sig för.
När jag nu springer runt förvirrad i Bryssels mataffär och letar efter falukorv inser jag hur mycket jag saknar den svenska husmanskosten, men den svenska välfärden saknar jag nog ändå ännu mer. Därför gör det mig extra glad att regeringen inte gör den till en mänsklig rättighet.
Filip Linnert
