År 2025 inkom rekordmånga anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen, DO – nästan 7.000 stycken. Av dessa drevs endast sex ärenden av DO i domstol under året. Det betyder att ungefär 0,08–0,1 % av anmälningarna resulterade i att DO förde talan i domstol.
Diskrimineringsombudsmannen, DO, bildades 2009 genom sammanslagning av fyra tidigare ombudsmän. Tanken var god: att samla tillsynen av diskrimineringslagen under ett tak. Men resultatet har blivit en myndighet som tar emot tusentals anmälningar och lägger ned ett stort antal utan åtgärd.
Forskning från Lunds universitet konstaterade redan 2019 att sammanslagningen hade försämrat skyddet mot diskriminering och att DO:s rutin att ”informera” den som diskriminerat – snarare än att hjälpa den drabbade – är, med forskarnas egna ord, ”direkt stötande”. I mars 2021 riktade tidigare JämO Lena Svenaeus svidande kritik mot DO i en debattartikel i Svenska Dagbladet under rubriken ”DO har bagatelliserat diskriminering”.
Det är en märklig myndighet som tar emot anmälningar men sällan agerar, som inte fattar rättsligt bindande beslut och vars tillsyn i praktiken kan resultera i att en verksamhet ombeds ”se över sina rutiner”. Det är inte rättsskipning. Det är symbolpolitik för skattemedel.
Kränkthet är inte alltid en juridisk fråga
En viktig distinktion saknas också ofta i den offentliga debatten: skillnaden mellan att känna sig kränkt och att faktiskt ha blivit utsatt för olaglig diskriminering eller trakasserier. Att bli behandlad ovänligt, att uppfatta ett bemötande som nedlåtande, eller att tycka att någon ser på en på ett visst sätt – det är mänskliga erfarenheter som i de flesta fall läker med tid, samtal och sunt förnuft. Det är inte frågor som kräver en statlig myndighet, juridiska ombud eller skadestånd. Det är naturligtvis inte samma sak som verkliga, upprepade trakasserier, systematisk diskriminering i arbetslivet eller strukturellt missgynnande. Sådant ska kunna prövas – men av domstol, inte av en myndighet som agerar åklagare, domare och informatör på samma gång.
Domstolarna kan göra jobbet
Diskrimineringslagen är redan i dag utformad så att mål ska prövas av allmän domstol eller Arbetsdomstolen. DO:s roll är att välja ut vilka fall man väljer att driva – en selektiv grindvaktsfunktion som gör att en enskild person utan DO:s stöd i praktiken har mycket svårt att få sin sak prövad. Det är ett systemfel som bör åtgärdas, inte bevaras.
Lösningen är inte att avskaffa möjligheten till upprättelse – utan att göra den tillgänglig på riktigt. De drygt 142 miljoner kronor som i dag går i statligt anslag till DO skulle i stället kunna finansiera ett system med riktad rättshjälp till diskriminerade och trakasserade personer. Den modellen är inte ny – den har föreslagits i riksdagen. Robert Hannah, L, lade 2017 fram en motion om att lägga ned DO och i stället ge enskilda möjlighet att få rättshjälp för att driva diskrimineringsärenden i domstol. Han ansåg också att DO:s främjande- och tillsynsarbete borde flyttas till en kommande myndighet för mänskliga rättigheter (MR-myndighet).
En dom i allmän domstol är rättsligt bindande. Den sätter prejudikat. Den ger faktisk upprättelse. DO:s tillsynsbeslut gör inget av detta.
Lagen ska gälla lika för alla
Det finns ett principiellt problem med en myndighet vars existensberättigande bygger på att vissa grupper behöver särskild statlig företrädare. Förbudet mot diskriminering, trakasserier och missgynnande behandling finns i lag – och den lagen ska tillämpas lika för alla, oavsett vem som anmäler och vem som är anmäld. Det är vad rättsstaten innebär.
I dag domineras DO:s anmälningar av ett fåtal diskrimineringsgrunder: funktionsnedsättning (2 117 anmälningar 2024), etnisk tillhörighet (1 570), kön (707) och religion eller annan trosuppfattning (489). Det säger ingenting om hur väl grundade dessa anmälningar är, men det visar att myndigheten inte är ett smalt specialorgan – den hanterar ett brett spektrum av mänskliga konflikter som i ett rättssystem med likhet inför lagen ska hanteras av domstol, inte av en selektiv statlig aktör med eget ideologiskt uppdrag.
Rättsstaten – och de som diskrimineras – mår bäst av att rätt skipas av oberoende domstolar, inte av en myndighet med ett selektivt uppdrag och en budget på 142 miljoner skattekronor om året.
Det är dags att avveckla DO.
Merit Wager
