Det är en fråga som växer fram ju längre tid man spenderar här i EU. För vad är det egentligen alla dessa människor gör, de som springer runt i korridorerna i dyra kostymer, dricker cappuccinos och alltid syns på varenda champagnemingel?
Det borde inte vara någon överraskning att EU-jobb är välbetalda. Det är i praktiken en slags muta, för att även EU-skeptiska personer ska komma hit och känna att livet är ganska gött när man drar in bra med stålar, får bra pension och annat gott och blandat.
Om vi tittar närmare på Europaparlamentet finns det två typer av anställda: politiker, Members of the European Parliament, och assistenter, Accredited Parliamentary Assistants. Totalt finns det 714 politiker, varav Sverige har 21. Till varje politiker finns ungefär 3 till 4 assistenter.
Det handlar alltså om ett stort antal människor. Och om man tänker efter, hur skulle det vara att gå från en låg lön i Bulgarien eller Cypern till att mer än tredubbla eller fyrdubbla sin lön med ett jobb inom EU? Ganska bra deal, får man lugnt säga. Och när det klirrar i kassan blir det inte särskilt svårt att börja gilla EU, även om man egentligen är kritisk till EU och det sker på bekostnad av det egna landets intressen.
Med dessa förutsättningar förväntar man sig givetvis att dessa välbetalda politiker och assistenter utför ett arbete som matchar deras förmåner. Men ju mer mina reflektioner landar i konkreta slutsatser, desto mer börjar jag faktiskt undra vad dessa människor gör under dagarna.
Deras huvudsakliga uppgift är i grunden ganska enkel. Politiker i olika utskott tilldelas rapporter som de ska sätta sig in i, påverka och ibland själva skriva. Dessa rapporter behandlas sedan i Strasbourg, under det som i praktiken fungerar som ett slags fullmäktige. Där röstar man utifrån så kallade voteringslistor med ändringsförslag, kompromisser och formuleringar. I en enda rapport kan det handla om hundratals omröstningar.
Detta är kärnan i vad vi håller på med i EU. Det är också här min reflektion kommer in i bilden.
Varje delegation tillhör en politisk grupp, exempelvis M i EPP, S i S&D och SD i ECR. Dessa grupper har mängder av människor anställda som rekommenderar hur man ska rösta i varenda detalj. De flesta grupper kräver dessutom att delegationerna röstar i linje med dessa rekommendationer, annars riskerar man att förlora tillgång till gruppens resurser.
Resultatet blir att delegationerna i princip varken behöver eller kan göra särskilt mycket. I slutändan handlar det om att politikerna trycker på en knapp, ja eller nej.
För om voteringslistorna redan är färdiga, om analyserna redan är gjorda och om besluten i praktiken redan är förhandlade, vad gör då alla dessa EU-byråkrater? Vad gör alla politiker, utöver att formellt godkänna något som någon annan redan har bestämt?
Missförstå mig inte. Arbetet med rapporter och voteringslistor är oerhört komplext. Det krävs att man är insatt och har juridisk, organisatorisk och ekonomisk kompetens. Dessutom tar vissa delegationer faktiskt fram sina egna voteringslistor, särskilt de nordiska länderna.
Men trots detta ligger ansvaret för att förstå och rösta om denna komplexitet sällan hos de folkvalda politikerna, och än mindre hos assistenter som faktiskt är anställda för att representera sina länder.
Istället har vi byggt ett system där ansvar, analys och verkligt inflytande är koncentrerat till partigruppernas maskineri, medan delegationerna i många fall reduceras till att följa instruktioner.
Vi har därför en stor bas av EU-anställda byråkrater som får en fett lön för att dricka capuchinos och gå på champagnemingel tre gånger i veckan för skattebetalarnas pengar.
Filip Linnert
