Allvarliga samhällsproblem som har samband med invandring har i Sverige en väldigt lång startsträcka innan de så att säga kommer upp på bordet och kan diskuteras och hanteras under öppna former. Varför det har blivit på det viset är svårt att exakt sätta fingret på. Men någonstans där i början på 2000-talet då staten började missköta invandringen och de påföljande problemen ökade drastiskt så sattes en norm där det blev liktydigt med rasism och diskriminering att till exempel tala om den växande gängkriminaliteten och invandringen i samma mening.
Ett övertydligt exempel på detta är medias otaliga nyhetsrapporter om ”storslagsmål” ute på stan, i parker och på restauranger. Slagsmål av det slaget var vanliga förr i ett mer underutvecklat och klanbetonat Sverige men är sedan länge i stort sett borta ur samhällsbilden. Men under de senaste decennierna har liknande slagsmål blivit ganska vanliga i vårt land igen. Vilket beror på en omfattande invandring från Mellanöstern och andra utomeuropeiska regioner där släkt- och familjebaserade klaner utgör betydande delar av samhällsstrukturen. Att storslagsmålen som en primitiv konfliktlösning har följt med invandringen till Sverige är förstås inget konstigt.
I polisens rapporter och i medias nyhetsskildringar av slagsmålen sägs emellertid så gott som aldrig något om vilka det är som slåss och varför. På sin höjd kan det talas om ”grupperingar” som ”gör upp” om saker och ting. Ytterst få av de här för omgivningen skrämmande våldsutbrotten leder till fullföljda förundersökningar eller åtal. Ofta görs inte ens några polisanmälningar. Detta eftersom slagsmålen i sig utgör en del av klanens egna rättsskipning. Man vill helst inte ha med polisen eller andra myndigheter att skaffa.
Söndagen den 17 maj la nyhetssajten Kvartal ut ett program i sin serie ”På Djupet” där det som diskuterades var om ”kriminella klaner är ett växande problem?” Programledaren Magnus Thorén har mer än tjugo års erfarenheter av profilerad journalistik inom SVT och SR. Han talade med Ulf Merlander som har en lång bakgrund som polischef i de nordöstra och förortstäta delarna av staden och som nu är vd på det kommunala bostadsbolaget Gårdstensbostäder, med rektorn och författaren Linnea Lindquist som har arbetat på skolor i utsatta förorter i Göteborg och Stockholm och med journalisten och författaren Per Brinkemo som granskar och skriver om klansamhällen i Sverige.
De fyra bjöd på ett djupt och innehållsrikt samtal. Magnus Thorén inledde med att återkoppla till en mycket omtalad ”Lördagsintervju” i Sveriges radio med den tidigare biträdande rikspolischefen Mats Löfving (salig i åminnelse) från 2020. Mats Löfving säger att fler måste inse orsaken bakom den kriminalitet som drabbar många särskilt utsatta områden i landet och förklarar att: ”Just nu har vi minst 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige, så kallade klaner som arbetar med att skapa makt, att de har stor våldskapacitet, och att de vill tjäna pengar.”
Mats Löfving fick mycket kritik som jag sammanfattar genom att citera Lördagsintervjuns programledare Monica Saarinen som menade att ”Löfvings påstående låter kontroversiellt”och att ”många säkert skulle säga att det är sociala omständigheter, fattigdom, boendeförhållanden och dålig skolgång som förklarar att man hamnar i brottslighet.”
Så lät det då. Riktigt så låter det inte nu. Magnus Thorén konstaterade att det talas mer öppet om kriminella klaner av olika slag och om de samhällsproblem som är länkade till sådana organisationer. Men betyder det att vi talar om klanerna mer öppet att de också håller på att trängas bort?
Att det talas om sakerna är förstås viktigt. De tre medverkande gästerna i ”På Djupet” framhöll inte minst att ökad öppenhet ökar chanserna för det offentliga och civila Sverige att nå fram till många av de invandrare från klantäta länder som lever ute i förorterna. Linnea Lindquist pekade på att många som lever i de här klanerna och som ofta också bär med sig hederskulturens förtryckande normer; inte riktigt vet och förstår att Sverige är ett helt annat samhälle där individuella friheter och rättigheter är starka. ”Lägger vi rakt och öppet upp klaner och hederskultur som problem på bordet och är tydliga med att vi förväntar oss att människor som bor här förändrar och anpassar sig, så är mycket vunnet”, sa Linnea Lindqvist.
Men hon beklagade, precis som Per Brinkemo och Ulf Merlander, att akademins ointresse för att forska och kunskapa om klanernas omfattning och betydelse gör att det är svårt att ha någon grundad uppfattning om klanerna minskar eller ökar i det svenska samhället. Det är en viktig synpunkt. Ska vi komma tillrätta med de problem som kriminella klaner orsakar både vad gäller organiserad kriminalitet och förstärkt segregation så krävs kunskaper, öppna diskussioner och fakta på bordet.
Det kan ju också vara så att det ökade polisiära trycket mot kriminaliteten i Sverige gör att klanerna håller på att förändras. Kanske börjar de gå i tysk riktning? Vilket i så fall betyder färre spektakulära och polisintressanta skjutningar och sprängningar och mer av ”diskret” kriminalitet i form av sådant som arbetslivs/företagandebrottslighet, bidragsbedrägerier, infiltration/korruption, utpressningar, narkotikaaffärer. Flera av de kända släktnätverken och klanerna i Sverige finns också i andra länder; inte minst i Tyskland. Där är skjutningar och sprängningar inte alls på svenska nivåer. Men klankriminaliteten är omfattande. Och storslagsmål på utomhusbad och i andra offentliga miljöer är inte ovanligt.
Hur som helst behöver Sverige uthålligt, öppet och ofegt se till att gå på djupet med de kriminella klanernas positioner och samhällsutrymmen. Vi ska aldrig acceptera att ha dubbla måttstockar för vad som är tillåtet. Sverige ska vara Sverige för alla här i landet. Lokala slagsmål är ingen vidare vikarie för en fungerande rättsstat.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
