När andra världskriget på våren 1945 tog slut låg stora delar av Europa i ruiner. Hundratusentals människor var på flykt. Miljontals människor var döda, varav många var mördade.
Ändå spirade ett hopp.
Människor återförenades efter år av oro och umbäranden. 1947 reste min pappa och hans bror från Norge till Italien för att hälsa på sina föräldrar. Kriget hade skiljt familjen från Wien åt. 1945 hade de återförenats, men de sextonåriga tvillingarna stannade kvar i Norge medan föräldrarna bodde i norra Italien, där de lyckats gömma sig undan nazismen.
Pappa hade en bunt med foton som kanske ännu ligger i en byrålåda i mitt föräldrahem, men som jag inte sett på många år. Bilderna föreställde ruiner av tyska städer, foton som han tagit från tågfönstret på den där resan 1947. Även om bilderna föreställde ruiner fanns det något hoppingivande i dem. Ondskans rike hade förstörts och något nytt kunde spira i ruinerna.
På en matiné i teatern Riddersalen i Frederiksberg, Köpenhamn år 1948 sjöng sångerskan Lulu Ziegler visan ”Den sidste turist i Europa”, med melodi av Henrik Blichmann och text av Mogens Dam. Visan sammanfattar väl känslorna i Europa efter kriget. Ziegler gestaltar en turist som kommit för att se om det stämmer att allt i Europa nu är en rykande ruin.
Den siste turisten i Europa vill veta om man över huvud taget kan leva efter kriget. De som reste enbart för nöjes skull drar nu till andra delar av världen, men den siste turisten söker konstens blomster och de lärdas leenden.
Hon vill tända ett ljus i Warszawa, vandra i Venedig, möta Mozart i Wien och knäböja för Rafael i Rom. Hon vill till London och Stratford on Avon, till Antwerpen, Brügge och Bryssel och se solnedgången från Eifeltornet i Paris.
Så fortsätter visan att räkna upp Europas alla skatter och slutar med orden:
Under askan ska det vakna ett liv!
Som fågel Fenix är du, Europa!
Låt dem bränna dig och skända din själ
Det ska alltid spira nya friska blommor
Runt ditt sönderspruckna pelarkapitäl
Jag var den siste turisten i Europa,
När jag skräckslagen hemlandet flytt
Jag är den förste turisten i Europa,
När hon reser sig ur askan på nytt!
(Svensk tolkning av Mattias Enn, återgiven med hans medgivande)
Efterkrigstiden präglades länge av stor optimism och framtidstro. Vi hade lämnat det gamla och onda bakom oss. Den siste turisten i Europa blev den första turisten och skulle följas av mängder av fler turister.
Men med tiden började luften gå ur ballongen. Inte så att turister slutat komma. Inte så att Europas alla kulturella minnesmärken försvunnit. Men stora delar av Europa verkar ha förlorat tron på sig själv. Och det som en gång var Europas intellektuella stolthet, dess universitet, tidningsredaktioner och politiska församlingar, har förlorat tron i högre grad än de vanliga invånarna.
Man vältrar sig i Europas försyndelser mot övriga världen. Kolonialism, rasism, slaveri, nämn den synd som européer inte ägnat sig åt. Att dessa fenomen förekommit och ännu förekommer i stora delar av världen, medan Europa gått i spetsen för att göra upp med dessa och andra brott mot mänskligheten, undviks nogsamt att nämna.
Denna självhatets ideologi är förödande. Man använder hela tiden dubbla måttstockar, där minsta problem i Västvärlden förstoras upp, medan problem i den övriga världen bortförklaras eller slätas över.
Den åttonde oktober 2019 talade den slovenske filosofen Slavoj Žižek för Institute for the Radical Imagination i New York. Han berättade att han redan tjugofem år tidigare deltog i en konferens där den ena talaren efter den andra, alla västerlänningar, tävlade om vem som kunde förödmjuka den vite västerlänningen mest. Alla fel berodde på dem, brott begångna i kristendomens, slaveriets, kolonialismens och rasismens namn. Allt var de vitas fel. Žižek berättade:
– En svart vän till mig sade: ”Vänta ett ögonblick. Vi är inte heller så oskyldiga. Vi har våra egna rasister, Louis Farrakhan och annan svart rasism”. Och jag märkte hur dessa mäktiga vita professorer utbytte förlägna blickar som tydligt sade ”nej ursäkta nu, det är vi som inte är något värda! Vilka är ni att tycka att ni inte är något!”.
Berättelsen är mycket avslöjande. Var och en är sig själv närmast och denna ständiga strävan av att se alla fel i Västvärlden och dess människor samtidigt som man bortser från fel hos andra, blir en ny form av imperialism, där tron på Europas särart bevarats. Man har bara bytt ut synen på Europa från det beundransvärda till det avskyvärda.
De enda som anses ha rätten att se sig själva som ondskefulla är de vita från Västvärlden. Om krigsbrott begås i dagens Afrika skyller man genast på kolonialismen. Allt är européernas fel. Žižek berättar om en vän från Nigeria som sade:
– Detta är den värsta form av rasism! De behandlar oss som barn! Vi anses inte ens kapabla att vara ondskefulla på egen hand!
I andra sammanhang har Žižek jämfört detta med den överslätande attityd många intar till exempel mot utländska våldtäktsmän. De ursäktas med att de kommer från en annan kultur, att de inte förstår att ett nej är ett nej och så vidare. Inte ens när dessa invandrare utför fasansfulla handlingar vill man alltså ta dem på allvar.
Föraktet för den egna kulturen och för den mänskliga civilisationen är lika gammalt som den mänskliga civilisationen. Sigmund Freuds bok ”Vi vantrivas i kulturen” (svensk översättning 1932) handlar om detta. Men vantrivseln har sina upp- och nedgångar. När den europeiska kulturen verkligen var på botten efter andra världskrigets slut fylldes människor med hopp för just den kulturen. Kanske måste vi nå en ny botten för att samma sak ska ske igen. Förhoppningsvis kan det ske utan att det måste föregås av ett världskrigs fasor och förstörelse.
Da Korn
