20-åringen har bara bott i den nya lägenheten ett par månader. Det är hans första egna bostad. Han älskar det, såklart.
Men en morgon var cykeln borta. Den hade stått, ordentligt låst, i cykelstället utanför porten. Någon måste ha haft bultsax och jobbat snabbt.
Ingen hade berättat för 20-åringen att staden nyligen har inrättat ett lågtröskelboende ett par kvarter bort. Där inhyses ett 40-tal missbrukare, utan några som helst krav på drogfrihet.
En tung missbrukare behöver tjäna in någon tusenlapp per dag. Det kan betyda stölder för ett flerfaldigt belopp. Hälare betalar ju bara en bråkdel av värdet. I en liten stadsdel märks det ifall några dussin missbrukare flyttar in.
Medan 20-åringen fyllde i polisanmälan började hans far och jag leta. Inom några minuter hade vi hittat hans cykel på Facebook Marketplace, till salu i ett miljonprogramsområde norr om stan.
Samma säljare hade en massa annonser. Facebookprofilens namn i kombination med platsen gjorde att vi lätt kunde identifiera honom i folkbokföringen. En snabb slagning på personnumret i en rättsdatabas gav förväntad träff: en livsstilskriminell med en lång rad brottsdomar. Flera narkotikabrott. Och nu uppenbarligen hälare.
Vi tog skärmdumpar och länkar till allt. 20-åringen kompletterade anmälan.
För att förbättra oddsen för att stölden skulle klaras upp tog jag reda på vem som är lokalpolisområdeschef i miljonprogramsområdet ifråga. Jag hjälpte 20-åringen att skriva ett tipsmejl till denne med all behövlig information. Hälaren var gissningsvis lokal kändis. En patrull med en kvart över torde enkelt kunna kolla upp tipset.
Det dröjde någon vecka tills vi hördes igen. Jag frågade 20-åringen hur det hade gått.
Jodå. Polisen hade hört av sig. Cykeln var visserligen redan såld. Ärendet var dock uppgraderat, från cykelstöld till häleri. Men det skulle inte bli något mer.
Polisen hade bett honom att vittna. Och då hade 20-åringen bestämt sig för att ducka.
Han vill inte riskera att bli indragen i något värre. Hela hans tonårstid har präglats av berättelser om grov kriminalitet. Personrån. Skjutningar. Några skolkamrater har råkat illa ut. Hans erfarenhet är att polisen inte kan skydda den som hamnar i konflikt med de kriminella.
Det är enklare att skaffa en ny cykel än att skipa rättvisa.
Jag blev väldigt besviken på honom. Men jag tror jag förstår hur han tänker.
20-åringen har svikits av samhället gång på gång. Först tvangs han växa upp i relativ otrygghet under en tid när gängkriminaliteten grasserade i huvudstaden. Ungdomar förnedringsrånades i bostadsområdet. I skolan var ordningsstörningar legio. Den skötsamma pojkens roll var att agera krockkudde. Bråkstakarna styrde, utan kännbara konsekvenser. Nu, när han har flyttat hemifrån, har staden bestämt att han ska vara brottsoffer för att pundarna ska kunna fortsätta punda.
20-åringen anser att samhället står på förövarens sida. Och att en polisanmälan bara leder till att brottsoffret exponeras.
Vi får väl se hur länge nästa cykel får stå kvar. Förhoppningsvis tillräckligt länge för att attityden ska hinna förändras.
Per Gudmundson är redaktionschef på 100%.
