Regeringen tittar på att höja återvändandebidraget för att få fler invandrare att lämna Sverige. Det är egentligen absurt att skattebetalarna ska tvingas betala för det.
”Det är bra att de som frivilligt vill återvandra erbjuds stöd, bland annat genom ekonomiskt bidrag”, sa migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) när en utredning om ekonomiska stöd för återinvandrare presenterades i augusti.
Utredningen föreslog att fler invandrare ska kunna söka pengar för att återvandra frivilligt, samt att regelverket ska förenklas. Behovsprövningen ska tas bort och fler omfattas.
Detta är egentligen skogstokigt. Skattebetalarna ska alltså betala för att andra länders medborgare ska flytta härifrån. Om summan höjs till danska nivåer kan en familj få 350 000 kronor i stället för dagens 40 000, plus resa.
Inga småsummor – som dras från svenskars välfärd.
I kombination med att vi har asylrätt är det ohållbart. Det kan komma att sättas i system om vem som helst kan komma hit och sen håva in ett stort bidrag för att lämna.
Jag skrev en ledare 2020 där jag motsatte mig asylrätten, och fick en hel del verbalt stryk, men jag står fast vid min åsikt och önskar att fler törs ifrågasätta.
Rätten gör att många luras att ge sig ut på livsfarliga resor med båt, ibland med hjärtskärande utfall.
Dessutom är asylrätten dyr för skattebetalarna. Asylsökande får bostad, mat, skola och tandvård. Vuxna får vård som inte kan anstå, mödravård samt läkemedel. De betalar en femtiolapp för vårdbesök och receptbelagd medicin.
Detta kostar, men framför allt är det orättvist mot dem som betalar för kalaset. Dessa kanske också har det skralt, men måste betala fler hundra för att gå till doktorn när asylsökande går nästan gratis.
Utökat återvandrarbidrag kommer inte att transformera svensk migrationspolitik. Utredaren Joakim Ruist gissade i Agenda på söndagen att förslaget skulle ge en ynka vinst på 200 miljoner per år.
Om målet är att få fler icke självförsörjande migranter att lämna, bör politikerna i avskaffa asylrätten och göra större förändringar.
Den lägre summan för återvändarfamiljer om 40 000 kronor kan finnas kvar, som en liten morot, men för att få fler att lämna behövs piskor.
Krav bör ställas på dem som inte är självförsörjande eller lär sig svenska, vilket ofta behövs för att få arbete. Bidragen måste ner till minimum och villkoras hårt.
Den som inte har jobb ska inte komma undan med att inte lära sig språket. Sfi har alldeles för länge erbjudits som en möjlighet, men varje arbetslös måste ha krav på sig att studera språk och kurser. Om det finns jobb som bärplockare, tidningsbud eller matbud ska de pressas till att söka och ta dem, oavsett om det kräver resor eller en flytt. Hos Socialtjänsten, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan bör handläggare vid varje möte informera om återvändarbidraget.
Dessutom bör välfärden villkoras, så att det finns ett respektfullt avstånd mellan dem som bidragit och dem som inte arbetat och betalat skatt. Det bör gälla pension, sjukvård och andra ersättningar.
Vi andra ska inte behöva muta och fjäska med höga summor för att få folk att flytta. Om det inte lönar sig att vara free rider kommer fler att lämna ändå.
Migrationspolitiken bör fokusera på att hjälpa de allra mest behövande via kvotsystemet. I övrigt behöver vi locka fler kvalificerade arbetskraftsinvandrare, som gärna får komma hit om de får lön och betalar sin egen hyra.
I stället för att ösa pengar över flyktingar som kommer hit bör vi också hjälpa i hemländerna. Inte bara med slappt biståndsgivande, utan med bestämt demokratiarbete. Allt större del av världens befolkning lever i auktoritära stater och vi bör stötta civila organisationer, samt underlätta utrikeshandel.
2013 var drygt 50 miljoner på flykt i världen; tio år senare var siffran 117. Dessutom är en stor andel ekonomiska migranter. Västvärlden kan inte ta emot dem alla.
Var finns de modiga politiker som på allvar vågar ifrågasätta asylrätten i stället för att dutta med symboliska miljonreformer?
Carolin Dahlman
Högerliberal debattör
