Man skulle kunna säga att det kom som ett brev på posten, i alla fall på den tiden posten kom i tid, att någon skulle rycka ut och försvara gangsterrap och ortensvenska. Argumenten som användes var dessutom väntade: Det här är arbetarklassens språk och om man kritiserar detta är man också rasist eller liknande. Samtidigt så visar det ett sådant förakt för bildningen och just den arbetande klassen att det nästan är på Maria Antoinette-nivå. Men för all del. Det går att granska i sak.
Ungdomar har i alla tider använt sociolekt vilket menas med att man har haft en egen intern jargong och att vuxenvärlden inte alltid haft lätt att hänga med. Valfri pilsnerfilm om Stockholm på 1950-talet är en tydlig illustration på detta. För att inte tala om regissören Staffan Hildebrands erbarmliga film Stockholmsnatt som fick alla Sveriges tonåringar att låta som om de var tvättäkta 08:or. Skillnaden på dessa kulturyttringar och dagens ortensvenska är dock att de tidigare alltid har kunnat skifta. Man har talat med vuxna på vuxnas vis och med kompisar på kompisars, för att parafrasera ett svenskt ordstäv vilket illustrerar vikten av att kunna kommunicera inom olika intellektuella miljöer.
De som idag använder ortensvenska saknar i mångt och mycket förmågan. Om man ska vara krass saknar de både rejäl svenska och sina föräldrars modersmål. Kvar blir ingenting annat än att befinna sig i gränslandet mellan en majoritets- och minoritetskultur, där man inte bemästrar någondera. En tragisk utveckling som vi redan har sett konsekvenserna av och det är därför som ortenssvenska idag är skadlig för samhället i stort. Men tillbaka till argumentet om att ungdomar i alla tider haft olika kulturella koder.
Ett typexempel är författaren Jonas Hassen Khemiri som 2005 debuterade med den fantastiska romanen Ett öga rött. Den är skriven på ortensvenska, riktigt underhållande och fick Borås Tidnings debutantpris. Khemiri är dock så pass välutbildad och kunnig i det svenska språket att han också skriver på formell svenska och att hans debut var en lek med språket som kan jämföras med storheter som Karl Gerhard och Ulf Peder Olrog. Han bemästrar svenska och gör det med finess, något som inte kan tillskrivas dagens gangsterrappare där många faktiskt är födda och uppvuxna i Sverige. Ett annat exempel är svenska hiphoppionjärer likt Peter Alexis och Douglas Léon. De fick både orten och den formella svenskan med sig i bagaget och bemästrar därmed konsten att leka med språket.
Slutligen tål det att påpekas att det är skillnad på stökiga ungdomar förr och nu. Det var inga ungdomar som mördade poliser under 1980-talets Kungsankravaller och att vissa rappare blev utslängda från krogen eller hamnade i slagsmål kan inte jämföras med att mörda sina rivaler och råka skjuta anhöriga av bara farten. Vi lever i en annan tid med allvarliga konsekvenser som vi kommer att få leva med länge. Boven i dramat är som vanligt en havererad integrationspolitik.
David Lindén
