I Bolton, i norra England, kom tio kommunpolitiker medvetet för sent till fullmäktigemötet onsdagen den 24 juni och dök upp först efter att en bön lästs. Om man vill veta vilken bön det var letar man förgäves i lokaltidningarna. Det säger en del om vad journalistik blivit.
Politikerna tillhör Reform UK, Nigel Farages parti, och har lagt en motion om att se över seden att be före mötena: att flytta bönen till ett annat rum eller ersätta den med en tyst minut. Motionen föll med 44 röster mot 10, och de övriga partierna tävlade om att håna Reform för tilltaget.
Så långt en alldeles vanlig lokalnyhet. Det intressanta är vad som inte stod i den.
Manchester Evening News skriver att mötet hade inletts av en ”kort bön, läst av borgmästarens kaplan”. The Bolton News säger att bönen lästes ”av borgmästarens kaplan, en vanlig tradition”. De lyfte dock på täckelset en liten aning, eftersom det under en bildtext stod att kaplanen är imam, en detalj som dock inte fanns i brödtexten och som alltså inte alls nämndes i Manchester Evening News.
National Secular Society, en organisation som vill avskaffa böner i det offentliga helt och hållet, var lite frikostigare med upplysningar. Där stod det utan omsvep: bönen var muslimsk, läst på arabiska, inledd med orden ”Bismillah hir rahman nir raheem – i Herren Guds, Allahs, namn, den nåderike, den barmhärtige”. Det säger något när det är religionens motståndare som är öppenhjärtiga medan de neutrala lokaltidningarna mörkar.
Mörkandet är ingen bagatell, för det bortvalda är just det som hela bråket gäller. Att utelämna är också att välja. En redaktion som bestämmer sig för att inte skriva ut vilken religion det rör sig om har inte förhållit sig neutral – den har fattat ett aktivt beslut, med följden att läsaren omöjligt kan förstå frågan. I stället fylldes spalterna av ordet tradition, och tidningarna citerade belåtet politiker som anklagade Reform för hyckleri: ni som annars säger er värna det brittiska arvet vill nu avskaffa en uråldrig sed!
Repliken är effektiv – men bara om man inte vet vad seden numera består av. Och här avslöjar försvararna sig själva, för de säger emot varandra i en och samma sal. Den konservative Toby Hewitt reste sig och försvarade ”seden och bruket med kristen bön”, som han daterade till parlamentet 1558 och till Bolton på 1330-talet, varpå han själv läste en kristen bön. En annan konservativ, Andy Morgan, försvarade exakt samma sak med rakt motsatt argument: traditionen ”roterar, så att varje grupp i tur och ordning får dela med sig av sin identitet”.
Båda kan inte ha rätt. Antingen vårdar Bolton en obruten kristen rit ända från Edvard III:s dagar, eller också driver staden en modern, roterande ceremoni som är muslimsk just i år därför att den sittande borgmästaren, Mohammed Iqbal, är muslim. Tidigare borgmästares kaplaner har läst både kristna och hinduiska böner. Det är naturligtvis det senare som är sant – men då är det inte 1330-talet man värnar, utan en samtida mångkulturell ordning av betydligt yngre datum. Den får man gärna försvara. Men man ska inte åkalla Edvard III för att göra det.
Och då är vi framme vid det tidningarna inte ville säga rent ut: den engelska seden att inleda offentliga sammanträden med bön är kristen. Det är ur kristen mylla hela det engelska samhället har vuxit – parlamentet, sedvanerätten, ja, till och med den toleranta, sekulära ordning vi i dag tar för självklar. Kristendomen är dessutom alltjämt landets största religion. Det ligger något närmast komiskt i att Morgan utnämner just den roterande lösningen till den mest ”inkluderande”. En bön på engelska, i landets historiska tro, begrips åtminstone av nästan alla i rummet. En bön på arabiska, som de flesta närvarande inte förstår ett ord av, är en besynnerlig kandidat till den titeln.
Med det sagt går inte heller Reform fria. Deras uppgivna skäl var sekulär neutralitet – ”en arbetsplats, inte en plats för bön”. Men i de grevskap partiet styr, som Kent och Derbyshire, har Reform nyligen själva infört kristna böner, och i Birmingham protesterade man mot just arabisk bön. Mätt med partiets eget tal om religiös neutralitet går ekvationen inte ihop. Den ärliga slutsatsen är att invändningen aldrig gällde bön i allmänhet, utan denna bön. Det sekulära språket var en förklädnad.
Men det är en helt annan anklagelse än den tidningarna drev. De beskyllde Reform för att svika traditionen – utan att berätta hur traditionen bytt skepnad. Om en avkristnad kommunal rit bör återställas, roteras mellan alla trosriktningar eller skrotas helt, är en fråga som förståndigt folk kan tvista om. Men tvista kan man först sedan man fått veta vad som hänt. I Bolton bestämde sig två tidningar av tre för att läsarna mådde bäst av att inte få veta.
Dan Korn
