Den grova våldtäkten mot en femtonårig kille i killens egen epatraktor i Borlänge i mars har väckt stor uppmärksamhet sedan gärningsmannen dömdes till sju års fängelse nyligen. Som om själva gärningen inte räckte upprör en del detaljer ytterligare. Den 24-årige gärningsmannen, som kommer från Somalia, ska ha sagt till offret ”Gapa svennejävel, annars dödar jag dig”. Det upprör också folk att han inte kan utvisas eftersom han är svensk medborgare.
Jan Emanuel har på Facebook skrivit att det är en vidrig våldtäktsman och att han inte borde bli placerad på en särskild avdelning för sexualförbrytare. Alla bör behandlas lika och om medfångarna på en avdelning är lite taskiga mot honom så gör inte det så mycket.
I en intervju med Riks utvecklar Jan Emanuel detta ytterligare. Han säger bland annat att ”det tragiska är att han gör mig till en sämre person och det är också tragiskt”. Man kan fråga sig på vilket sätt våldtäktsmannen i Borlänge gör Jan Emanuel till en sämre människa. Svaret är att våldtäktsmannens brutalitet tvingar fram brutalitet också hos andra. För att försvara oss mot brutaliteten måste vi själva bli åtminstone lite brutalare.
Om man vill ha illustration till detta fenomen är det bara att läsa i kommentarsfältet till Jan Emanuels inlägg. Där föreslås olika former av tortyr, arbetsläger, arkebusering och giljotin. Och då måste man ställa sig frågan: Är det som Jan Emanuel menar, att det är gärningens ondska som lockar fram dessa sidor hos människor, eller är det så att människor som alltid går och drömmer om giljotinering och arbetsläger får utlopp för sina mörka tankar när de stöter på ett fall som detta?
Jag vill argumentera för att det är så som Jan Emanuel säger. Det är inte särskilt hämndlystna figurer som dras till hans inlägg. Eftersom jag personligen känner några av dem som skrivit dessa inlägg vågar jag påstå att det normalt är hyggligt folk. Nej det är i stället så att gärningen tvingar fram reaktioner hos människor som annars inte har dem. Det är handlingens vidrighet som får människor att dividera om giftpiller, misshandel till döds eller en kula i tinningen är bästa lösningen.
Man kan utöka den tanken.
– Men hur uttrycker du dig? sade som bekant Annie Lööf i en debatt mot Jimmie Åkesson. Kan det vara så att Åkesson uttrycker sig så som han gör – i detta fall att det finns människor som inte passar in i Sverige och som därför har svårt att få jobb – därför att Annie Lööf uttryckte sig för försiktigt? Med andra ord, kan det vara så att vi har den populism vi behöver så länge andra politiker inte för en realistisk politik?
Ordet populism är nog det mest onödiga som finns i politisk debatt. Det borde vara en självklarhet för alla politiker att tala med folket på folkets vis, att argumentera på ett sådant sätt att medborgarna lyssnar. Om ledande politiker kallade en spade för en spade och rakryggat talade om allvarliga samhällsproblem utan att försöka uppfostra folk till att förtiga besvärliga frågor, hade de politiker som kallas populister blivit arbetslösa. De senare behövs därför att de förmår sätta strålkastarljuset på de skrymslen som andra vill ska förbli oupplysta.
Populism finns alltså bara därför att det finns politiker som inte tar tag i frågor som bekymrar folk. Den kanadensiske politiske kommentatorn David Frum uttryckte det väl i en essä för The Atlantic 2019, apropå det så ofta upprepade påståendet att det är fascism att kräva starkare gränser med strängare gränskontroller:
”Om liberaler envisas med att bara fascister är beredda att upprätthålla gränserna, kommer väljarna att anlita fascister för att göra det jobb liberalerna vägrar göra”.
Meningen har alltså en dubbel betydelse. Liberala politiker har ett arbete att utföra, att göra det medborgarna fullt rimligt kräver av dem. Att säga att man inte får uttrycka sig si eller så kan förvisso vara korrekt om man verkligen anser något av full övertygelse. Ingen ska behöva göra det man anser är fel. Men handlar det mera om att det inte är lämpligt att föra en viss politik därför att den anses opassande, smutsar ner ens image eller innebär att politikern gör sig omöjlig i vissa sociala kretsar, måste det anses som ett svek mot folk att inte handla så som människor vill.
Vem vill inte vara god? Att föra en politik som får en att framstå som en god människa, kanske som ett helgon, är alltid lockande. Att tvärt om föra en politik som får en att framstå som ond är mindre lockande. Men vågar man inte ibland göra det fula, det opassande, finns det alltid någon annan som är beredd. Det är just detta Jan Emanuel formulerar. Ondskefulla människors ondskefulla handlingar tvingar oss ibland att agera på ett sätt vi helst hade sluppit. Vi kan bli arga över detta. Vi kan försöka behärska de lägsta instinkterna. Och just de som lyckas behärska de lägsta instinkterna, de om arkebusering, tortyr och misshandel till döds, men likväl vågar framstå som hämndlystna eller ondskefulla, när det de egentligen vill är att stävja ondskan, är de mest lämpade att föra en ansvarsfull politik.
Bara de som vågar framstå som onda förmår ibland vara de verkligt goda.
Dan Korn
