Den 2 september skrev Nike Örbrink, gruppledare för Kristdemokraterna i Stockholms stad, och Christian Carlsson, ordförande för Kristdemokraterna i Stockholm och riksdagsledamot, en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Nej till Nordeuropas största moské”. De vill att ”byggprojekt som finansieras av islamister och utländska aktörer som hotar våra svenska värderingar eller vår demokrati ska stoppas”.
Frågan om en stor moské i Helsingfors och frågan om en ännu större moské i Skärholmen är inte identiska. Men de är tillräckligt lika för att väcka en principiell fråga: hur bör politiker agera när ett religiöst byggprojekt är stort, finansieringen är oklar och det finns frågor om utländskt inflytande?
Skillnaden mellan Finland 2017 och Stockholm i dag är påfallande
I december 2017 behandlade Helsingfors stadsmiljönämnd frågan om en stormoské och ett islamiskt kulturcentrum i Hanaholmen. Nämnden beslutade enhälligt att inte förorda en markreservation för projektet. Motiveringen var inte att muslimer saknade rätt till en moské; tvärtom underströk nämnden vikten av ändamålsenliga lokaler för Helsingfors muslimska befolkning. Några dagar senare drog initiativtagarna tillbaka sin ansökan.
Problemet var projektet
Nämnden pekade på projektets omfattning och de öppna frågorna kring finansieringens ursprung och vilket inflytande finansieringen kunde medföra. Det ansågs inte vara tillräckligt för att gå vidare med projektet.
Det var alltså inte religionsfriheten som sattes ur spel, utan en princip som bör gälla alla stora projekt: innan det offentliga upplåter mark måste det gå att förstå vad som ska byggas, av vem, med vilka pengar och med vilket inflytande.
De finska frågetecknen var inte inbillade. Finansieringen var tänkt att komma från Bahrain, och det fanns oro för att utländska pengar skulle medföra utländskt inflytande över vilken islamisk inriktning som skulle praktiseras. Finlands utrikesministerium pekade dessutom på bristande information om finansieringen och risken att motsättningar mellan olika muslimska riktningar skulle få återverkningar i Finland.
Här blir jämförelsen med Skärholmen intressant
I sin debattartikel kräver Kristdemokraterna att bygget av det som beskrivs som Nordeuropas största moské i Skärholmen stoppas.
De pekar på att Islamiska Stiftelsen 2025 hävdade att finansieringen var löst, samtidigt som stiftelsens egen webbplats enligt dem angav att projektet bara var finansierat till 28 procent. Dessutom anger Kristdemokraterna i sin artikel att det fanns uppgifter om kopplingar mellan byggherren och den turkisk-europeiska islamistiska rörelsen Milli Görüş.
De enskilda uppgifterna kan naturligtvis diskuteras och granskas var för sig, men det är svårare att förstå varför frågorna inte skulle förtjäna samma omsorgsfulla prövning här som i Helsingfors.
I Stockholm har projektet däremot gått vidare inom ramen för en detaljplan som vann laga kraft 2014 och efter flera års förseningar beviljades ett nytt bygglov 2025. Här finns en viktig skillnad mot Helsingfors: det finska beslutet gällde en tidig markreservation, medan Stockholms process redan var i ett sent skede när kritiken tog fart – och möjligheten att neka bygglov är begränsad när en gällande detaljplan redan medger byggnationen. De politiska och principiella frågorna borde alltså ha ställts långt tidigare i processen, inte först när projektet redan befann sig på bygglovsstadiet. Flera medier har samtidigt rapporterat om fortsatt osäkerhet kring finansieringen. I de uppgifter som staden har lämnat om det nya bygglovet framstår dock finansieringen inte som en självständig grund för att avslå bygglovet.
Det är också värt att minnas hur ovanlig situationen är. Finland har uppskattningsvis 120 000–130 000 muslimer men fortfarande ingen större, modernt uppförd moské. Den enda moskébyggnad som uppförts specifikt som moské är den lilla tatariska trämoskén i Träskända (Järvenpää), som öppnades 1942 – i övrigt bedrivs verksamheten i lokaler byggda för andra ändamål.
I Sverige finns betydligt fler ändamålsenligt uppförda moskéer. Någon exakt siffra finns inte, eftersom staten inte för något moskéregister och eftersom gränsen mellan ändamålsenligt byggda moskéer och andra muslimska böne- och församlingslokaler kan vara svår att dra. En statlig utredning uppskattade 2018 antalet ändamålsenligt byggda moskéer till åtta, bland dem Stockholms moské vid Medborgarplatsen, som invigdes år 2000.
Det är därför märkligt om svenska politiker skulle behandla varje fråga om en ny moské som om den enbart handlade om religionsfrihet. Religionsfriheten är självklar. Men den innebär inte att kommuner måste upplåta mark eller acceptera vilka finansieringslösningar eller organisationsformer som helst.
Finland visade 2017 att det går att säga nej till att gå vidare med ett konkret stormosképrojekt utan att säga nej till muslimer eller islam. Man kan värna religionsfriheten och samtidigt kräva transparens, ekonomisk trovärdighet och kunskap om utländska finansiärers möjliga inflytande. Det är kanske just den hållningen Sverige behöver – tillämpad tidigt i processen, inte som en efterhandskonstruktion.
Frågan är inte om muslimer ska få bygga moskéer – det ska de givetvis få göra – utan om det sker på precis samma villkor som för andra trossamfund. Men svenska politiker behöver ställa de obekväma frågorna innan ett projekt gått så långt att frågorna blir svårare att ställa.
I Helsingfors ställde man frågorna innan projektet gick vidare.
I Stockholm tycks man ha gjort det först i efterhand.
Merit Wager
