IF Metall och andra bråkar med Tesla för att få igenom kollektivavtal – dvs för att fackpamparna ska ha fortsatt makt. Fattar de inte att de skrämmer bort företag från Sverige? Arbetslöshet och välfärdsbrister väntar.
Många företag stoppar nu inköp av Teslabilar efter konflikterna med facket, rapporterade Ekonomiekot på torsdagen. Mer än vartannat tillfrågat företag backar.
Ja, detta blir självklart konsekvensen av att IF Metall och diverse andra fackförbund strejkar och sympatistrejkar. Om bilar inte tillverkas eller kan få service blir de mindre attraktiva.
Och vad händer då? Jo, företaget som tillverkar bilarna väljer att investera och etablera sig i andra länder. De väljer platser där facket inte gör sitt bästa för att skrämma iväg dem i sin iver efter att teckna kollektivavtal.
Tesla har inte sämre villkor än de anställda får via dessa fackligt skapta avtal, så det är knappast arbetarna som pamparna slåss för. Nej, man kan ana självisk girighet. Kollektivavtal är hårdvaluta för att fackpampar ska få fortsatt makt och lyfta höga löner för tjusiga titlar, så ambitionen är förklarlig.
Strejkandet kan få oerhört svåra konsekvenser för Sverige och vår arbetsmarknad – som redan idag kippar efter andan. Över en miljon kan inte försörja sig själva. Sjukskrivningarna blir fler och fler och fler. Utanförskapet kostar på när alldeles för många är lågutbildade och inte kan svenska.
Vi behöver näringlivets gillande, minst sagt.
Günther Mårder, tidigare vd för Företagarna, konstaterade i Fokus att ”Det enklaste för Elon Musk vore att ge Sverige fingret. För Teslas del skulle en avveckling i Sverige knappt vara kännbart. Men för Sveriges del skulle det vara förödande.”
”Om ett stort och välkänt företag som Tesla, med en så karismatisk ledare som Elon Musk, skulle visa för världen att Sverige inte välkomnar dem så skulle bilden av Sverige bli närmast irreparabel”, fortsatte Mårder.
Jag har inget emot fackförbund. Tvärtom. Jag gillar tanken att människor samlas för att pressa på tillsammans. Vi är ju inte alla tuffa och modiga när det kommer till förhandlingar, och då är det toppen att gå ihop.
Men i och med att strejkrätten är inskriven i grundlagen får facket orimligt stor makt. Det vore vettigare om man tecknade avtal mellan jämbördiga parter.
Att ta bort strejkrätten skulle innebära att man renodlar den svenska modellen – att partnerna tecknar avtal, utan att staten lägger sig i.
Det betyder inte att arbetarna drabbas. Frånvaro av kollektivavtal är inte samma sak som att arbetsvillkoren är sämre eller att företaget är oseriöst.
En anonym Teslaanställd skrev i Norrköpings tidningar att ”Tesla är den bästa arbetsgivare jag någonsin haft. Jag jobbade förut på en annan verkstad som hade kollektivavtal, där hade vi det betydligt sämre”. Hen var inte rädd för företaget. Däremot var hen rädd för IF Metall, som hade hotat med uppsägning av a-kassa, skrivit att han var en svikare etcetera. ”Facket hotar att inte städa våra anläggningar, ska vi då jobba i smuts och elände, är det IF Metalls agenda, att se till att vi mår dåligt på jobbet?”
Återigen, vems ärenden går egentligen pamparna?
Sex av tio små och medelstora företag har inte tecknat kollektivavtal, ofta eftersom de minskar flexibiliteten. Byråkrati passar inte ihop med näringslivets behov av att vara snabba, följa marknadens skiftningar.
Alla önskar sig trygghet, men vi måste acceptera att världen inte är trygg. Även anställda och deras fackliga representanter behöver förstå att arbetsgivare är beroende av konsumenters vilja att shoppa, eller världsekonomins nyanser. Om man är för rigid riskerar man att försätta företag i konkurs.
Vad händer med jobben då?
Svar: de säger hej då.
Carolin Dahlman
Högerliberal debattör
