Fallet med Nytorgsmannen är ännu en smärtsam påminnelse om hur det svenska rättssystemet misslyckas med att skydda de mest utsatta i vårt samhälle. En man som dömts för sju våldtäkter och flera andra allvarliga brott, och som anses vara en av Sveriges värsta serievåldtäktsmän, släpptes fri efter bara två och ett halvt år i fängelse. Kort därefter misstänks han återigen ha begått ett sexualbrott. Hur kunde detta ske? Svaret ligger i en rad systemfel som, otroligt nog, fortfarande inte har åtgärdats i det långsamma och byråkratiska Sverige.
Sverige har länge präglats av en förlåtande syn på brott och brottslingar. Fokus har legat på rehabilitering och gärningspersonens situation snarare än på rättvisa för offren. Det är därför vi har system som mängdrabatt och villkorlig frigivning, där allvarliga brott inte straffas proportionerligt. I Nytorgsmannens fall innebar det att han släpptes, trots att Kriminalvården bedömde honom som en hög risk för återfall och att han misskött sig i fängelset.
Men man får inte glömma att fängelsestraffen fyller flera viktiga syften och måste således också följas. För det första handlar det om rättvisa – gärningspersonen måste sona sina handlingar. För det andra handlar det om att skydda samhället från farliga individer. När strängare straff ifrågasätts av partier som motsätter sig åtgärden, underskattas ofta argumentet att så länge de är inlåsta, stoppas de från att begå brott. En våldtäktsman kan inte våldta och en mördare kan inte mörda när de är i fängelse. Därför är strängare straff ett behov snarare än en påfrestning. Det är svårt att förstå varför en seriebrottsling som Nytorgsmannen inte döms till livstids fängelse, eller åtminstone hålls frihetsberövad tills risken för återfall är minimal.
Vi behöver reformera systemet i grunden. En bestämmelse om särskild frigivningsprövning för grova brott bör införas. Detta skulle innebära att en dömd inte kan släppas fri förrän det med säkerhet kan fastställas att risken för återfall är eliminerad. Vidare måste straffskalorna för sexualbrott skärpas avsevärt. Det är orimligt att en serievåldtäktsman kan dömas till fem år och vara ute på gatan efter mindre än hälften av den tiden.
Kritiker menar att längre straff inte löser problemet. Men låt oss vara tydliga: frågan handlar inte bara om gärningspersonens rehabilitering, utan också om samhällets och offrens säkerhet. Det är inte moraliskt försvarbart att låta en person med en dokumenterad historia av våldsamma och brottsliga handlingar återgå till ett liv där han har möjlighet att skada andra.
Det är också viktigt att vi fokuserar på offren. Kvinnor ska inte behöva känna sig otrygga i sina egna bostadsområden. De ska inte behöva kolla sig över axeln eller oroa sig för att möta sin förövare på gatan. När samhället misslyckas med att skydda dessa kvinnor sviker det inte bara dem, utan hela vårt rättssystem.
Regeringen måste agera. Att bara reagera räcker inte längre. Kvinnor och flickor har rätt till ett liv utan våld. För varje dag som går utan åtgärder riskerar vi fler tragedier. Döm Nytorgsmannen till livstid och skärp straffen för våldtäkter – ingen ska behöva utsättas igen.
Filip Linnert
högerkonservativ debattatör
