Simona Mohamsson hävdar i en intervju i Expressen att hon älskar Sverige mer än Jimmie Åkesson, eftersom hon tagit till sig av de liberala värderingar som kännetecknar det moderna Sverige, medan Åkessons kärlek skulle handla om nostalgi för ett folkhems-Sverige som inte längre finns. ”Om man är nostalgisk så har man gett upp på Sverige”, ska hon ha sagt.
Det där är inte bara en egendomlig definition av vad Sverige är. Det är ju också en märklig definition av kärlek. Går den över huvud taget att mäta, så att man kan säga att någon älskar något mer än någon annan? Vi älskar vissa saker, andra inte. Så långt är det lätt att säga att vissa älskar Sverige medan andra inte gör det. Men två personer som säger sig älska Sverige av olika skäl, hur i all världen går det att reda ut vems kärlek är större?
Det blir absurt på samma sätt som denna gamla sångtext:
”You can put stones in my pillow,
You can put sand in my stew,
You can even put flies,
In my apple pies
But you can’t stop me from loving you”.
Det låter ju underbart med en kärlek som är så ovillkorlig, men samtidigt måste man ju fråga sig hur många flugor i äpplepajen och hur mycket sand i köttgrytan en människa tål innan kärleken ebbar ut.
Samma fråga kan man ställa till Simona Mohamsson. Om hennes kärlek till Sverige säger hon i intervjun att människor dels kallat henne ”husblatte” för denna kärleks skull, dels hävdar att hon som invandrad aldrig någonsin kan bli en del av Sverige. Båda påståendena är förolämpande och har lite med verkligheten att göra.
Kärlek sitter inte i generna, så självklart kan man lära sig att älska ett nytt land. Ordvalet att lära sig är medvetet. Kärlek till något; ett land, en människa eller något annat, handlar väldigt mycket om att lära känna det. Tron på att kärlek mellan människor uppstår på grund av Amors pilar eller att det säger klick är en myt. Man lär känna någon och kärlek uppstår. Den blir större desto mer vi lär känna den andre.
Samma sak är det med kärleken till ett land. Att vandra i landskapet, lära känna dess historia eller studera dess natur, att ta del av traditioner och lära känna människorna, allt leder till kärlek till landet.
Om landet är den plats där man är född, där ens förfäder brukat jorden och offrat sina liv för att försvara det är det givetvis något som gör kärleken starkare, en del som man som inflyttad utan djupa rötter inte kan bli en del av. Men kärleken till landet handlar om så mycket, att det inte är ovanligt att den inflyttade kan känna en mycket stark kärlek, som någon som har de djupa rötterna, men inte bryr sig om det, kan sakna.
Men om kärleken till Sverige är villkorad till att handla om liberala värderingar måste man fråga sig om kärleken skulle slockna om de liberala värderingarna blev omoderna och försvann. Med liberala värderingar kan man mena mycket, men Mohamsson säger uttryckligen att de inte fanns i 1950-talets Sverige: ”Då hade inte de liberala värderingarna, inte minst inom jämställdheten, slagit igenom”.
Det som kallas liberala värderingar går dock att spåra långt tillbaka i svensk historia. De uppstod inte ur tomma intet, utan tendenserna finns där i Magnus Erikssons landslag på 1300-talet, i riksdagens införande på 1400-talet, i reformationen på 1500-talet och i riksdagens beslut i början av 1700-talet att översätta John Lockes skrifter till svenska för den nyttiga påverkan dessa översättningar förväntades ha på svenskarna.
Dessa liberala värderingar var givetvis inte samma sak som det Mohamsson hyllar. Hennes värderingar fanns ju inte ens på 1950-talet. Själva ordet värderingar är också intressant. Mohamsson jämför sin kärlek till Sverige med Åkessons, men om vi går till tänkare som haft större betydelse än både Mohamsson och Åkesson är det Friedrich Nietzsche och Max Weber som menar att värderingar är något som kommer ”bortom gott och ont”.
Religion, menar de, definierar gott och ont och när människan lämnar religionen bakom sig ersätts detta med värderingar. Det kan verka mycket bättre än det svartvita gott och ont, men det sekulära samhället – just därför att det inte förmår att identifiera vad som är gott och vad som är ont – blir värderingarna lätt dagsländor som ständigt ändras, där den moraliska kompassen gått förlorad.
Nietzsche och Weber har förvisso inte stått oemotsagda. Det går att med rationella medel identifiera gott och ont, menar en del. Men den rationaliteten hotar att dränkas i allt annat i vår värld, där alla åsikter är lika mycket värda.
Men Mohamssons definition av liberala värderingar är alltså mycket snäv. Kärleken till Sverige blir då – det är den självklara slutsatsen – lika snäv. Värderingarna förändras med tiden och om de är villkoret för kärleken till Sverige hotas därmed kärleken att försvinna.
Om kärleken handlar om hembygdens berg, sjöar och stenar, är kärlekens villkor mycket starkare. Så länge ingen spränger bort bergen, dikar ut sjöarna och krossar stenarna till makadam finns kärleken kvar.
Jag tror dock att Mohamssons kärlek till Sverige kan vara starkare än hennes egen snäva definition av den. Men att jämföra den med Åkessons kärlek, som han säger handlar om helt andra premisser, blir bara fånigt. Ingen form av kärlek bör handla om tävling. Finns det något som kan döda kärlek så är det tävlande.
Dan Korn
