Om lärare undviker kontroversiella ämnen skadas demokratin. Elever som inte lär sig prata, lyssna och argumentera kan bli farliga. Mesighet i skolan måste motverkas innan Sverige exploderar.
Homosexualitet. Politiska ideologier. Sex. Religion. Migration. Feminism. Krig. Abort. Sådana komplexa, svåra ämnen får ibland blodet att dundra omkring i ådrorna. Nävar knyts. Tårar rinner.
Dessa brandfarliga ämnen måste hanteras varligt. Särskilt eftersom Sverige har förändrats till ett heterogent samhälle i rask takt. Här bor numera människor med olika kulturella och religiösa bakgrunder, värderingar och livsstilar.
Det typiskt mesiga svenska samhället, där vi vänligt tassar omkring i åsiktskorridorer – konsensussökande och strykrädda – ökar explosionsrisken. I ett spretigt Sverige måste vi börja bråka och prata. Folk som inte förstår varandra kan annars hamna i svårare konflikter med tiden.
Tyvärr tycks inte skolor använda möjligheten att låta elever prata.
Lärare tycker att kontroversiella frågor i klassrummet är utmanande. Det kan bli laddat i klassrummen när eleverna blir kränkta, arga eller upprörda, konstaterade Anna Larsson, professor i utbildningsvetenskap, delförfattare till den färska boken ”Att undervisa om kontroversiella frågor” (Gleerups april 2024).
Tyvärr verkar de vuxna i skolan ha gett upp. En rapport från Skolinspektionen, som kom för något år sen, var skrämmande läsning.
Granskningen slog fast att elever i åttan och nian sällan fick delta i lärarledda samtal om kontroversiella frågor. Hela sju av tio skolor brast i hanteringen.
Anledningen sades vara tidsbrist, men Skolinspektionen såg att en del lärare var rädda för att ta svåra konflikter i klassrummet. Elever berättade att lärare ibland valde bort kontroversiella frågor för att undvika motsättningar mellan elever. Andra lärare undvek vissa ämnen av hänsyn till att elever kunde ha jobbiga erfarenheter eller känna sig utpekade. Man pratade till exempel inte om rasism för att garantera att inga elever skulle bli utsatta av sådan.
Det vill säga, de sopade problemen under mattan i stället för att bearbeta dem.
Eleverna var också rädda. I de flesta skolor beskrev elever att de inte alltid vågade yttra sig i diskussioner inför sina klasskompisar. Några få tog all plats, oftast pojkar. Samtal kunde lätt ”spåra ur”, med nedsättande kommentarer och förlöjliganden. Elever beskrev att de valde vilka de skulle grupparbeta med eftersom de inte kände sig bekväma med alla.
Detta resulterade i en konsensuskultur, konstaterade Skolinspektionen.
Myndigheten konstaterade att frånvaron av svåra samtal ökar risken för att skolan i stället främjar ytlig lojalitet och tystnad. ”Det finns en risk för ett likriktat ideal där olikheter i exempelvis åsikter ses som störande åsikter och locket läggs på”.
Om lärare är för mesiga eller rädda för att hjälpa eleverna utforska perspektiv och sätta ord på sina uppfattningar kan det få effekt för hela samhället – under lång tid framöver. Konsekvenserna av att undvika konflikt nu kan tyvärr leda till konflikt sedan.
Problemet blir mer komplext med tanke på den stora invandringen. Skolinspektionen skriver: ”Ju mindre utvecklade språkkunskaperna är, desto större är risken att eleven tar till ett aggressivt språk”.
Och skillnader i syn på abort och homosexualitet är enorm. 27 av 30 skolor lyfte att abortfrågan var kontroversiell – alltså på skolor i Sverige. I en annan studie framkom att upp till 60 procent av pojkar med bakgrund i Mellanöstern och Afrika anser att homosexualitet aldrig är okej, jämfört med tre procent av svenskfödda flickor.
Man kan självklart grymta över lättkränkthet, fnysa över att en del är sköra som snöflingor. Men om vi vill att barn vågar kliva fram och stolt stå upp för sina åsikter behöver de träna sig i debatt. När de bygger verbala muskler blir de mindre känsliga för kränkningar.
För att inte Sverige ska splittras måste fler finna ord för sina känslor och tankar, och sedan ryka ihop verbalt. Vi behöver alla bli bekvämare med ordstrid och argumenterande för att demokratin ska behålla sin relevans. Alternativet är värre.
Gud är granne med kaos.
Carolin Dahlman
