Det finländska privata cancersjukhuset Docrates har etablerat sig i Sverige och öppnat en mottagning i Solna. Alla ser inte på detta med blida ögon, men faktum är att en hel del svenskar genom åren har sökt behandling mot sin cancer hos just Docrates, men då i Helsingfors.
Hade vården fungerat som den skulle så hade patienter från Sverige inte sökt sig till ett annat land. På Docrates privata cancersjukhus i Helsingfors är svenskar den största utländska patientgruppen. I en lång artikel Hufvudstadsbladet den 28 juli säger Renske Altena, som är överläkare och medicinskt ansvarig för satsningen i Sverige:
”Vi tar hand om hela patienten. När man ringer till oss får man prata med en levande människa. Vi är tillgängliga, snabba och ger individualiserad vård.”
I Hufvudstadsbladets artikel kan man läsa att:
”Sedan 2007 har cirka 2000 svenskar sökt vård på Docrates i Finland, och när cancersjukhuset köptes upp av vårdkoncernen Mehiläinen i fjol öppnade det för expansion till Sverige. När den privata aktören slagit sig ner i Solna i samma kvarter som Nya Karolinska – som har högspecialiserad cancervård som en av specialiteterna – väcker det reaktioner.”
Sverige är knappast ett idealland för patienter. Det är trögt, det är långa väntetider och det är därmed osäkert för många sjuka oavsett om det handlar om cancer eller något annat. Privat vård är man här helt emot. De styrande anser att de som har råd inte ska kunna köpa sig bättre, kanske livsavgörande, vård eftersom det är orättvist mot dem som inte har pengar. Därför ska alla hänvisas till samma ”vård på lika villkor”, en socialistisk syn som präglar det svenska samhället på de flesta områden. Så, som ett brev på posten, kommer de negativa och misstänksamma svenska reaktionerna:
Johan Bratt, chefläkare vid Region Stockholm hälso– och sjukvårdsförvaltning säger till Hufvudstadsbladet att direktkontakt har tagits med Docrates.
”Vi har ställt frågor utifrån det som oroar oss.”
Så i stället för att välkomna ett nytt välrenommerat cancersjukhus med goda resultat och behandling som inte bara finländarna, utan också svenskar och andra nationaliteter uppskattar, möter man det med misstänksamhet, misstroende och en ifrågasättande attityd. Hans uttalanden är negativa och nästintill oförskämda. Som om Finland inte var ett i-land med vård och behandlingar i världsklass.
Johan Bratt klagar på att Docrates inte har verksamhet dygnet runt och påpekar att
”Det här handlar om en skör grupp av allvarligt sjuka, med komplexa behov och samsjuklighet. De kan få biverkningar av mer akut karaktär, och då kan de dyka upp på våra akutmottagningar. Vi har inte full information om vad de här patienterna står på för läkemedel, och det ser vi som en patientsäkerhetsrisk.”
Så skulle knappast ett svenskt initiativ mottas i Finland…
Han menar dessutom att den geografiska placeringen nära Karolinska ”är särskilt olycklig, eftersom det kan signalera att patienten fortfarande hör till Karolinska.”
Ett lite märkligt uttalande. Varför skulle man tro det? Det finns väl tydliga skyltar som visar vad som är Karolinska och vad som är Docrates? Det handlar kanske snarare om att Karolinska inte vill ha konkurrens? Och att man inte vill att det ska visa sig att Docrates kanske uppvisar bättre och snabbare resultat och har ett smidigare arbetssätt med en typ av helhetssyn på patienterna, som Karolinska inte har? Eller att man inte gillar ett privat initiativ på sjukvårdsområdet från ett annat land…
Docrates riktar sig till patienter som kan betala ur egen ficka, eller till försäkringspatienter. Runt 25 procent av finländarna har en privat vårdförsäkring, jämfört med cirka åtta procent av svenskarna. Den som har råd att betala för privat vård – och därmed samtidigt inte belastar den allmänna vården men bidrar till den via skatten – ska givetvis ha rätt att göra det. De tar ingenting – tvärtom! – från dem som inte har privata sjukförsäkringar och inte har råd att betala för privat vård.
En patient berättar för Hufvudstadsbladet att han tog kontakt med cancersjukhuset Docrates, och skickade över röntgenbilder och journaler. En vecka senare var han Helsingfors och mötet med vårdgivaren var omedelbart positiv.
”De såg hela mig. Jag är medveten om att det är en affärsdrivande verksamhet, men cancersjukhuset var det mest välfungerande jag upplevt. Man var som en i teamet.”
Han – och andra som väljer Docrates – belastar inte vården i Sverige men betalar ändå solidariskt, via skatten, för den.
Beror Karolinskas negativa attityd mot Docrates cancersjukhus på ängslan över att en utomstående aktör med ett helt annat sätt att bemöta och involvera sina patienter, ska belysa negativa skillnader i deras arbetssätt och patientmottagande? En negativ inställning gagnar ingen, allra minst patienterna. Karolinska borde i stället välkomna kollegor och bekanta sig med dem för att ta reda på om båda parter kanske kan lära sig något av varandra. För cancerpatienternas bästa.
Merit Wager
