Jag har bott i Stockholm sedan 1999 och i innerstaden sedan 2005. Det har varit underbart. Noterade ni ordet varit?
För det som hänt med Stockholm är inte bara det helt uppenbara att det inte går att bo här och åka bil, åka taxi eller åka någonting annat än cykel eller elspark. Utan att attityden hos politiker som styr staden oavsett färg är att den aldrig duger. En av världens vackraste städer med vatten överallt och underbara kvarter med gamla stenhus och historia men varje politiker som sitter i Stockholms stadshus känner att detta måste vi förändra.
Redan nu måste jag direkt säga att jag absolut inte är en NIMBY, Not In My Backyard, det vill säga en konservativ nej-sägare som hatar att staden förändras. Jag är precis tvärtom till största del och det finns nog ingen som är så förtjust i nya stadsdelen Hagastan som ligger nära där jag bor, i strid motsats till många som i åratal gnällt på trånga gårdar och fula hus.
Jag gillar när det byggs men jag ogillar verkligen att Stockholm senaste 10 åren förvandlats till en konstant byggarbetsplats. Var man än åker i staden är gator idag uppgrävna, det är avspärrat och fult och ingenstans finns ro och lugn och en känsla av att vi älskar staden som hon är. Exakt som hon är.
Det är som om ingen politiker ens till höger vill vara den politikerns som faktiskt säger ”nej, nu räcker det” och ifrågasätter varje gång någon föreslår en ”förbättring” av något slag. Varför finns ingen som har Stockholms som stad i sin ringhörna?
Varje gång något ska ändras i en gammal stad måste man ifrågasätta och det känns som om ingen gör eftersom samtliga politiker vill under den tid de har makten kunna peka på att ”det där gjorde vi”. När deras egentliga jobb är osynlig men viktig förvaltning av våra gemensamma resurser.
Jag förstår givetvis att gamla saker måste bytas ut innan de går sönder och det därför är ett ont vi måste leva med, som ombyggnaden av Slussen som inte kommer vara klar under min livstid som det känns. En krater mitt i det vackraste av Stockholm. Fult, fult, fult och knappt ens användbart 2026 mer än att man kan gå på bryggorna.
Men jag tror knappast att varenda hål i marken och byggarbetsplats är nödvändig. Det känns som om staden aldrig får ro, vi ska peta och riva innan det vi petade och rev tidigare ens är klar och plötsligt så tvingas vi nu leva i en stad där byggljud sipprar in i snart varenda lägenhet, där betongsuggor och stora stängsel står uppställda på många ställen i varenda kvarter och där ingenting någonsin blir klart.
I Birkastan där vi bor har vi bokstavligen bott så där konstant i flera år nu. Från att aldrig ha sett en avspärrning de första 15 åren. Så fort hålet utanför oss fylldes igen för att man la ner fjärrvärme öppnades ett nytt 10 meter bort, och precis utanför fönstret och man undrar stilla varför i hela friden ingen samordnar sånt? Rörstrandsgatan har sedan i september varit totalt kaos och varje sidogata med. Det är inte bara här.
Och är det verkligen så vi ska spendera skattepengarna? Återigen, jag förstår att politiker tycker att bygga saker är roligast för det syns och bra skola och äldrevård syns inte men det är trots allt dit våra pengar egentligen ska gå. Trafik och parker ska underhållas men har senaste åren blivit en slags skoj-budget för politikernas personliga preferenser. Som ett dockhus man får inreda om varje år och flytta möbler och väggar på tills nästa val.
För att parafrasera den före detta generaldirektören Anders Danielsson som sa ”låt Anders vara Anders”: Låt Stockholm vara Stockholm någon gång.
Rebecca Weidmo Uvell
