Relationen mellan den fackliga organisationen LO och Socialdemokraterna är en fråga som länge har behövt en seriös diskussion och som nu kräver en betydande förändring. Den täta och direkta kopplingen mellan fackets ekonomiska resurser och bland annat partiets valkampanjer är inte bara moraliskt ifrågasättande, utan utgör även en problematisk fråga ur ett demokratiskt perspektiv.
LOs årliga ekonomiska stöd till Socialdemokraterna, vilket ligger på cirka 6 miljoner kronor och som under 2022 totalt nådde hela 90 miljoner kronor enligt en rapport från Timbro, är ett tydligt exempel på hur politisk makt och ekonomiska resurser sammanflätas på ett sätt som alltmer framstår som ofördelaktigt för fackets egna medlemmar.
Till att börja med är det oerhört viktigt att förstå hur detta samarbete historiskt har utvecklats genom åren och varför det nu, mer än någonsin tidigare, behöver ifrågasättas på allvar. LO motiverar ofta sitt ekonomiska stöd med att Socialdemokraterna för en politik som anses gynna dess medlemmar och landets löntagare i allmänhet. Men att Socialdemokraternas sakpolitiska linje bäst skulle representera LOs medlemmar är inte längre något självklart påstående. Detta framgår även tydligt i hur fackets medlemmar faktiskt röstar; idag är det endast omkring 42 procent av dem som väljer att lägga sin röst på Socialdemokraterna. Det är inte demokratiskt försvarbart att en så pass stor del av fackmedlemmarnas pengar, alltså deras intjänade medel, går till ett politiskt parti som de kanske inte stödjer eller som inte nödvändigtvis representerar deras intressen på bästa sätt.
Vidare är bristen på transparens och medbestämmande för fackmedlemmarna ett av de mest framträdande problemen i sammanhanget. I andra länder, som exempelvis Danmark och Storbritannien, har fackmedlemmarna rätt att välja om deras pengar ska gå till politiska partier eller ej. Denna valmöjlighet saknas dock helt i Sverige, vilket innebär att LO har fria tyglar att finansiera Socialdemokraterna utan någon form av samtycke från medlemmarna. Detta är knappast vad en neutral och opartisk intresseorganisation borde ägna sig åt. En sådan organisation borde istället verka för medlemmarnas direkta intressen utan att ta politiska sidospår.
Samtidigt fortsätter LO att förlora medlemmar. Andelen inom LO-yrken som är med i facket har minskat markant, från 80 procent år 2000 till endast 59 procent år 2022. En del av förklaringen till detta kan, som tidigare nämnts, vara att många medlemmar idag känner att LO inte längre representerar deras genuina intressen, utan snarare fungerar som en förlängd arm för Socialdemokraterna. Problemet med detta är att förtroendet för fackförbunden riskerar att allvarligt urholkas och försvagas. Facket har knappast varit tillräckligt transparent eller ansvarsskyldigt när det gäller att tydligt visa hur mycket av deras ekonomiska resurser som faktiskt har använts för att finansiera politiska partier, och hur denna fördelning har gått till.
En fackförening bör stå fri från partipolitiska band och istället fokusera på att förbättra och försvara villkoren för sina medlemmar, snarare än att lägga betydande summor, som exempelvis 90 miljoner kronor, på Socialdemokraternas valkampanjer. Antalet LO-medlemmar minskar, och allt fler söker sig idag till andra alternativ, som exempelvis Sverigedemokraterna, ett parti som tycks föra en sakpolitik mer i linje med dessa medlemmars intressen.
Det är därför hög tid att LO upphör med sin finansiering av Socialdemokraterna och istället ger medlemmarna en reell möjlighet att själva välja om deras fackavgifter ska användas för att påverka politiken eller inte.
Filip Linnert
högerkonservativ debattatör
