Då och då lyfts tanken att Moderaterna och Socialdemokraterna bör styra ihop. Det skulle dock elda på extremism och politikerförakt.
M och S styr tillsammans i allt fler kommuner, rapporterade Sveriges radio i helgen. Enligt en färsk rapport från SKR styr S och M ihop i 26 kommuner, jämfört med 20 direkt efter valet. Dessutom ökade andelen stort från förra mandatperioden, så det är en trend.
Enligt forskaren Johan Wänström har S och M liknande partikultur, vana av att kunna leda, kompromissa och samarbeta. S och M har en stark dragning till den styrande positionen, sa han till Dagens Samhälle. ”Att styra ligger i deras själ”.
Men politik är inte bara makten framför allt. Visst finns de som vill tjäna pengar och få status, men de flesta dras till politiken av djupt liggande ideologiska övertygelser. Folk harvar gratis och utsätts för hat, men fortsätter – eftersom de brinner. En del för högre skatter, andra för lägre. En del för mjuka tag, andra för hårdare.
Ibland låter det på förespråkare av samarbeten över blocken som att ”det är väl bara att komma överens och göra saker”. Men hur ska man göra det om man tycker genuint helt olika?
Ändå luftas tanken då och då. 2013 förde tidigare M-ledaren Bo Lundgren fram den. 2018 var både ex-finansminister Anders Borg (M) och ex-statsminister Göran Persson (S) plötsligt för en röd-blå storkoalition.
Föredettingars åsikter kan man rycka på axlarna åt, men nu finns en person nära nuvarande statsminister som är stark förespråkare för ett S-M-samarbete. Ulf Kristerssons (M) statssekreterare är nämligen Anna Dahlberg, tidigare politisk chefredaktör på liberala Expressen.
Hon var redan 2018 förespråkare för ett S+M-samarbete. Vi behöver ”en regering som löser problem”. Målet var att rusta upp landet med en skattereform, ny bostadspolitik och nytt utbildningssystem. En storkoalition skulle säkra välfärden, rusta upp rättsväsendet och försvaret, hantera brottslighet samt hålla en stram migrationspolitik.
Ja, typ allt som Dahlberg på en borgerlig ledarsida förespråkade – och som hennes kollegor på S-ledarsidan på Aftonbladet var emot. Hennes argument framstod som väldigt drömmiga fantasier.
Men under åren på fortsatte hon envist att driva linjen. 2022 skrev hon att en S+M-regering skulle göra att politiken kan fokusera på att rusta upp rättsstaten, säkra elförsörjningen, försvara arbetslinjen, genomföra en ny skattereform, bekämpa välfärdsfusket, strama åt migrationen, försvara kunskapsskolan med mera.
Det vill säga, det som hon själv önskade sig.
Många av dem som önskar samarbete mellan höger och vänster brukar ha en naiv villfarelse att de med supermakt via två jättepartier skulle få igenom sin egen politik.
Men skulle M säga jajemen till bankskatt eller familjevecka? Skulle S plötsligt jubla över vinstdrivande friskolor?
In your dreams.
Risken är enorm att det blir kalabalik, både mellan S och M och mellan olika falanger inom partierna. Det skulle kunna leda till utbrytningsgrupper internt, eller att ytterkantspartier växer, kanske med extremism som resultat.
Båda partierna skulle sannolikt krympa. 94 av 102 blocköverskridande styren tappade stöd mellan 2014 och 2018.
Politik är ju inte bara fixa, ta ansvar och visa handlingskraft. Det är också skillnad mellan politik på rikspolitik och vardagen i region och kommun.
Kristersson statssekreterare Dahlberg tycks inte vara särskilt ideologiskt driven. Hon menade 2022 att ”Föreställningen om S och M som politikens huvudfiender framstår som alltmer krystad.”
S har visserligen ändrat sig vad gäller Nato, kärnkraft, kriminalitet och migration. Men de är ändå inte moderater. Och M är inte sossar. Om motståndarna plötsligt samarbetar lär politikerföraktet stiga.
I en demokrati behövs tydliga skiljelinjer. Grälande och konflikt är naturliga inslag, och inget man bör eliminera. Bråk och en vital debatt gör att politiken utvecklas, liksom samhället.
Det gör att ingen nickar till i bänkarna.
Den som gör så riskerar att överrumplas. Och falla.
Carolin Dahlman
högerliberal debattör
