När man går genom Bryssel en vanlig kväll är det svårt att förstå att det ska representera EUs hjärta. Med undantag från några pampiga byggnader och EUs högkvarter känns staden splittrad, likaså dess invånare.
Enligt den belgiska statistikmyndigheten Statbel har bara 22 procent av Bryssels invånare belgisk bakgrund, vilket betyder att nästan fyra av fem människor som bor i huvudstaden inte längre har sina rötter i landet.
Jag tänkte mycket på det när jag flyttade hit eftersom det märks överallt, både i språket, i kulturen och i hur människor lever sina liv. Det finns en känsla av att staden inte riktigt tillhör någon längre, utan mer fungerar som en tillfällig plats där människor bara existerar. Samtidigt är kontrasterna enorma. Några kvarter från EU-kommissionens glasbyggnader ligger människor i sovsäckar längs gatorna, och fattigdomen är påtaglig. Arbetslösheten är hög och tryggheten låg. Redan min första dag i Bryssel blev jag rånad, och det har aldrig hänt trots att jag har levt större delen av mitt liv i en stad som Malmö.
Samma känsla hade jag under min utbildningsresa till Amsterdam förra veckan. Visst var det imponerande med infrastrukturen för cyklar, kanalerna och dess historiska byggnader. Men även här fanns det en dystopi. Amsterdam har nämligen länge setts som en symbol för öppenhet och tolerans, men den toleransen betalar nu sitt pris. Enligt nederländsk statistik har bara 59 procent av stadens invånare nederländsk bakgrund och i flera stadsdelar är andelen etniska nederländare nere på under 40 procent. Det är inget problem i sig, dock blir det ett tecken på ett mönster när man ser hur segregationen växer och brottsligheten ökar.
Sociologen Ruud Koopmans, som själv kommer från Nederländerna och som Expressen skrev en bra text om, beskriver det som en välfärdsparadox där samhällen blir så toleranta att de till slut slutar ställa krav på gemenskap. När det händer börjar tilliten sakta försvinna. Han menar att städer som Amsterdam har gått för fort fram, och att man i sin iver att vara inkluderande har tappat förmågan att hålla ihop. Det är en dyster slutsats, men när man besöker staden och drar paralleller till Bryssel och Malmö är det uppenbart att Koopmans har rätt.
Samtidigt borde det inte vara en överraskning att när språk, normer och institutioner inte längre hänger med kommer staden att utvecklas till det sämre. Malmö är ett exempel på samma utveckling. En stad som på bara några decennier förändrats snabbt, där tryggheten försvagats och klyftorna mellan olika delar av staden blivit allt tydligare. Den ökande brottsligheten och känslan av otrygghet är inte unika för Sverige utan syns nu i hela Europa, vilket gör att Malmö snarare framstår som en föraning om vad som väntar många andra städer längre söderut. Speciellt när den ursprungliga majoritetsbefolkningen blir minoritet.
Med det sagt är krönikan inte nödvändigtvis en värdering, utan snarare en observation av en utveckling som kan beskrivas objektivt. Det borde inte vara kontroversiellt att konstatera att Europa nu förändras i en takt och riktning som vi varken verkar kunna kontrollera eller egentligen vill ha.
Bryssel, Amsterdam och Malmö är bara några exempel på städer med samma utveckling. De visar vad som händer när samhällen förändras snabbare än människor hinner anpassa sig, när idealen blir större än verkligheten och när toleransen till slut förväxlas med likgiltighet. Malmö är bara ett exempel på det som snart kommer att spegla allt fler europeiska städer.
Filip Linnert
