Begreppet nanny state brukar användas för att beskriva en stat som överbeskyddar sina medborgare och därmed hämmar deras förmåga att fatta egna beslut och ta ansvar. Men vad händer när det är de allra rikaste och mäktigaste som kräver att staten ska agera barnvakt – åt dem själva? När miljardärer, med enorma resurser till sitt förfogande, förväntar sig att samhället ständigt ska kliva in och lösa de problem de själva inte klarar av eller har förbisett? De resurser som borde användas för att stödja de mest utsatta har istället blivit ett privilegium för de redan mäktiga – en form av institutionaliserad bekvämlighet där staten förväntas ingripa varje gång deras grandiosa visioner stöter på hinder.
Under de senaste åren har vi sett tydliga exempel på detta fenomen inom det som kallas den gröna omställningen. Här har en rad storskaliga och visionära projekt presenterats – inte som svar på reell marknadsefterfrågan utan som utopiska lösningar som säljs in till politiker ivriga att visa handlingskraft och framsynthet. Problemet är att dessa projekt ofta bygger på överambitiösa förhoppningar och vaga löften snarare än realistiska kalkyler och konkret leverans. När verkligheten gör sig påmind förväntas staten snabbt kliva in och rädda situationen. Miljardärernas förväntningar på statligt barnpassning har blivit en oskriven självklarhet.
Kravställandet är genomgående. Staten förväntas leverera eleffekt som inte finns tillgänglig, bygga infrastruktur som ingen ännu hunnit planera för och se till att myndigheter fattar ”rätt” beslut i rekordfart. Arbetskraft med rätt kompetens som inte finns skall snabbt utbildas eller ges incitament att flytta till rätt plats. Samhället ställs inför omöjliga krav där beslutsgångar ska forceras och resurser ska frigöras, som om varje projekt vore av existentiell betydelse för nationen. När miljardärernas projekt går trögt eller hotar att misslyckas, riktas ofta kritiken mot staten eller ännu bredare – mot samhället i stort. Det påstås att myndigheterna varit för långsamma eller inte tillräckligt tillmötesgående. Stödet från samhället betraktas inte som en möjlighet, utan som en rättighet.
Ironin är slående. De som besitter enorma ekonomiska resurser och därmed borde vara de mest självförsörjande, agerar som om det vore statens plikt att undanröja alla hinder och bära alla risker. Istället för att ta de entreprenöriella risker som vanligtvis krävs för att driva verklig innovation, kräver miljardärerna att staten ska kompensera för deras egna missbedömningar eller bristande planering. Det verkliga problemet med denna ordning är inte bara att miljardärer får stöd de inte borde behöva. Det är att samhällets resurser omdirigeras från verklig utveckling till att upprätthålla projekt som saknar förankring i marknadens villkor. När statens energi och medel slösas på att tillmötesgå miljardärers önskemål, urholkas möjligheterna att bygga den infrastruktur och satsa på de initiativ som faktiskt kan leda till hållbar tillväxt och innovation.
Ett samhälle där staten konstant går in för att kompensera för privata aktörers misslyckanden är ett samhälle som kväver sin egen utveckling. När de som har störst möjlighet att själva bära risker istället förväntar sig att staten ska täcka upp för deras tillkortakommanden, slösas resurser bort på riskfria egotrippar istället för att användas till verklig förändring och framsteg. Förändring måste ske, framförallt för samhällets skull men kanske också för de miljardärer som saknar självbehärskning. Vad är det för vits med att vara rik om man ändå tänkt gå på bidrag?
Sven Sahle
