Det går att föreställa sig SVT:s redaktionsmöte när man ansåg att det var en god idé att göra ett program om nakenhet. Ett gäng trendiga journalister runt ett kaffebord, beväpnade med sojalatte, tycker att de tänker nytt och provokativt. ”Låt oss göra ett program om kroppen”, ”ta död på fördomar” och visa att ”man kan vara stolt som man är”. För en stund kände de sig modiga och kanske lite fnissiga: Tänk om Elin Wägner kunde se oss eller varför inte Selma Lagerlöf? En sorts Gärdeshybris som bara kan drabba dem som arbetar på SVT: Upp till kamp systrar, bröder och hens!
Det går också att föreställa sig förvirringen när människor påpekade att den tilltänkta programledaren Stina Wolter har spridit antisemitiska tankefigurer, vilka kan tävla med medeltidens judesuggor. Som att Israel stjäl organ och medvetet har dödat sin medborgare. I Aktuellt fick SVT:s programredaktör Eva Beckman pliktskyldigt försvara Wolter med ord om att hon är ”konstnär” och att SVT är opartiska och absolut inte gör skillnad på enskilda konstutövare. På många sätt skulle man kunna kalla händelseförloppet för ett teaterstycke. De som varit med ett tag visste att det var exakt så här SVT skulle reagera. Men problemet handlar inte bara om Wolters förkastliga politiska åsikter, utan om det tragiska i att en organisation med en budget på 5,5 miljarder kronor inte klarar av att prestera bättre än så här.
Låt oss granska saken i detalj. En frejdig vänsterkvinna, som är dotter till en frejdig vänsterskådespelare, får ett eget program i statstelevisionen. Det låter som eko från den tiden TV2 grundades 1969 och personalen i princip bestod av ett FNL-tåg som vandrade in till högkvarteret på Gärdet i Stockholm. Stina Wolter har säkerligen egna meriter att stå på, men det har inte skadat hennes karriär att hennes pappa hette just Sven Wolter vilkenaldrig karriärmässigt fick lida över att han försvarade Stalin, utan tvärtom hade en briljant skådespelarkarriär. DN:s politiske redaktör Amanda Sokolnicki fångade det väl när hon beskrev Wolter som en ”frejdig vänsterkvinna” vilken i etablissemangets ögon inte kan begå några synder. I Sverige är det meriterande att vara just detta, men betänk om exempelvis sångaren i Vikingarockbandet Ultima Thule hade fått ett eget program där han recenserade musik? Alternativt att skådespelaren Ulf Brunnberg, känd för sina i Sverige kontroversiella åsikter om feminism, hade fått göra dokumentären om Jönssonligan. Det hade inte fungerat av den enkla anledningen att Ultima Thule och Brunnberg ses som alldeles för kontroversiella. Om man svär i kyrkan är man inte välkommen.
En ytterligare aspekt handlar om själva programidén och där kan man bara resignerat gäspa. Ett program om tuttar, rumpor och allmän nakenhet är det minst nytänkande SVT kunnat göra,möjligen i tävlan med ett hyllningsprogram till Greta Thunberg. Att visa hud har inte varit kontroversiellt inom svensk TV sedan Per Oscarsson strippade i Hylands hörna 1966 eller när tidigare nämnde Sven Wolters könsorgan tio år senare skymtade förbi i Bo Widerbergs filmatisering av Mannen på taket. För att inte tala om några av Ingmar Bergmans filmer och diskussionen om den svenska synden.
Kärnan inom public service brukar storstilat förklaras med att ge tittarna kvalitet och det finns många intressanta program. När det gäller kulturen kämpar Babel på och förhoppningsvis får de fortsätta sin verksamhet. Ändå har det under åren funnits en massa klavertramp som bara kan förklaras med lathet. Likt Sveriges fetaste under eller när de försökte med realityserier, Robinson var nyskapande men sedan har det inte blivit några större avtryck på våra näthinnor. Men SVT ska inte vara kontroversiella utan en service till publiken. Varje ”Naket med Stina Wolter” stjäl pengar från en ytterligare korrespondenttjänst i Asien, eller varför inte Polen som är ett av våra viktigaste grannländer. För att inte tala om ett djuplodande kulturprogram om låt oss säga svenska hembygdsföreningar eller kanske en studie av de svenska landskapens flora och fauna. Den tragiska insikten är att de som sitter och kläcker nya programidéer verkar vara SVT:s värsta fiender. I alla fall för oss som i grunden är positiva till idén om en rikstelevision som bildar och inte bara underhåller uppdragsgivarna. Det vill säga alla oss som betalar skatt och vill ha valuta för pengarna.
David Lindén
Historiker och författare