Jag brukar alltid säga att mitt jobb är som en parallell värld. För de utanför med helt vanliga jobb och liv är politik det som riksdagen och kommunen håller på med. I bästa fall röstar de vart fjärde år. Några av dem läser en och annan debattartikel eller ledarsida.
Men i övrigt är åsiktsbranschen icke existerande, för dem. Den finns liksom inte. När man själv kliver in i den, som jag gjorde för snart 20 år sedan när jag arbetade för Magasinet Neo, förstår man dock hur mycket större den är. Alla så kallad NGO:s (på svenska – civilsamhället) sysslar mer eller mindre med åsikter, från fackförbund och Naturskyddsföreningen till feministiska föreningar och Motormännens Riksförbund.
Minsta lilla förening handlar ofta om att man vill förändra något. Politik. Inte sällan är de statsunderstödda med generösa bidrag från MUCF, kommuner och Arvsfonden, ofta från alla tre.
”Goda” intressen, ofta områden som vänstern fokuserar på som miljö, klimat, feminism, facken etc, räknas till när det kommer till offentlig debatt märkligt nog ofta inte som lobbyism. Det gör bara frågor som traditionellt är höger. Goda intressen vill bara väl, resten vill köpa politik.
Men vad händer då när några av dessa ”goda” lobbyister lyckas så bra med sina frågor att de med hjälp av media, och kändisar, i en brandfarlig kompott att de förvandlas från en fråga till masspsykos?
Vi har nämligen sett ett flertal sådana under 2000-talet. Från början en fråga bland alla andra som vill ta plats i debatten och påverka politiken. Till att helt plötsligt bli ett slags eldklot som rullar runt och brännmärker alla som opponerar sig och förstör en massa saker på sin väg.
Först var det de apatiska barnen. Olika flyktingaktivister och andra vänstergrupper höll sent 1990-tal på med att försöka få media intresserade för de fåtal barn, som när föräldrarna fått avslag på sin asylansökan, plötsligt blev apatiska. De slutade att kommunicera och röra sig och en del fick läggas in på sjukhus.
Efter att par år hände plötsligt något. Frågan tog fart i media, och så gjorde även de apatiska barnens antal, till slut var det över 1000 barn. När familjer av olika skäl ändå fick stanna tillfrisknade mirakulöst barnen direkt.
Allt ifrågasättande stämplades som ofattbart omänskligt och debatten var därför obefintlig. Vem vill hängas ut som en person som kallar barn inbillningssjuka och manipulerade? Detta var dock tack och lov före sociala medier.
Media granskade dock exakt noll, tvärtom blev de en del av rörelsen kring de apatiska barnen och rapporterna strömmade in, störst var kanske frågan runt 2005. Då lyckades rörelsen till och med få Socialdemokraterna att införa en flyktingamnesti (som infördes 2006).
Idag vet vi att det aldrig fanns några sjuka barn. Studier har visat att barnen mer eller mindre tvingades fixa uppehållstillstånd till familjer utan asylskäl. Det hela blev en….masspsykos.
Det andra exemplet bygger tvärtom på verkliga händelser, tills det spårade ur. Jag pratar om hösten 2017 och när #metoo som en tornado mullrade över västvärlden. Först var det befriande att vädra ut, men ganska snabbt, redan första veckan, kom en krypande obehagskänsla.
Eftersom media blev en aktör och slutade vara granskare. Mycket riktigt drogs helt andra intressen med i hjulet som snurrade fortare och fortare och vi har i efterhand fått se den ena lögnen efter den andra avslöjas. I år kom boken om Benny Fredriksson, teaterchefen som okritiskt hängdes ut på skvaller i Aftonbladet och som mådde så dåligt av det att han tog livet av sig.
Det sista exemplet är transfrågan.
Feministrörelsen begick ett oändligt stort misstag när de valde att inkludera transpersoner. De tog mer och mer plats under 2000-talet och bara för några år sedan fick du inte yppa ett enda kritiskt ord om trans utan att stämplas både som transofob och homofob.
Media drev på, granskade inte och blev istället för en motvikt en del av kampanjen. Och det är då det blir farligt.
Ironiskt nog är de mest kända transpersonerna män som blivit kvinnor och det är mycket ofta de som leder transrörelsen via olika plattformar. Men det är unga flickor som tror att de egentligen är killar som ökat explosionsartat. Med flera hundra procent under 2010-talet. Tills sanningen kom fram.
Påhejade av en kärleksbombande transrörelse online nu vittnar tjejer om läkare som i toleransen namn ställde alldeles för få frågor och processen skyndades igenom, där leva i andra könet samt hormoner är första stegen. Men att ge hormoner till barn som inte gått igenom tonåren förstör reproduktionen. Flickor träder nu fram över hela västvärlden som ångrar sig, de var inte trans. Detta är skälet varför en könsbyteslag är en oändligt dåligt idé.
Var någonstans var media?
Det är just i de här svåra frågorna man önskade att vi hade en svensk media med integritet men det har vi inte. Istället rycks de gång på gång med och blir bensinen på en brasa som plötsligt flammar upp stort, med stora konsekvenser för såväl individer som samhälle.
Hade vi istället haft granskning av alla frågor hade vi aldrig ens sett den där könsbyteslagen på riksdagens bord 2024.
Rebecca Weidmo Uvell
Högerdebattör och författare
