Politik är ingen sprint, det är ett maratonlopp och det är därför lätt att bli otålig. Att känna att det inte händer något. Trots att jag som arbetat över ett decennium med opinionsbildning intellektuellt vet detta är det lätt att ändå gång efter annan bli frustrerad, för man känner inte att något förändras.
I alla stabila demokratiska stater ska förändringar ta hyfsat lång tid eftersom man då säkerställer att ny lag faktiskt är vettig och att man varken förhastar sig eller fattar beslut som man sedan kommer att få ångra. Eller krockar med andra politiska beslut.
Nu vore det ändå en kraftig överdrift att säga att svensk politik alltid bygger på noga genomtänkta väl förankrade beslut, inte minst har Riksrevisionen haft synpunkter på en hel del. Som att massa beslut inom migrations-området aldrig fick några konsekvensanalyser.
Men man kan inte säga att sittande höger-regering, som av väljarna fick ett tydligt mandat att just förändra, legat på latsidan. Även om de första två åren ägnades åt utredning mestadels, vilket man alltså måste göra, har hastigheten på förändringarna som redan klubbats eller är på gång nog kommit upp i rekordfart. Trots att många högerväljare gnällt och misströstat över den långsamma takten.
Innehållet i förändringarna är dock det intressanta, inte antalet och här finns det massor att vara glad över. Som att väldigt många av dem är beslut som en vänster-regering aldrig kommer ändra på. Inte för att de inte kan, eller för att de inte skulle ha mandaten som krävs utan för att de helt enkelt inte vill.
Mycket var nämligen så galet och så illa anpassat efter det Sverige som blivit efter den enorma migration som varit under 2000-talet att det både är lätt att glömma bort men också gör det omöjligt att någon, knappt ens den mest verklighetsfrånvända miljöpartisten, skulle vilja backa bandet.
Som att det tidigare var full tillåtet att flytta tillbaka till det land du sa dig flytt ifrån, och samtidigt behålla alla dina pensionsförmåner. Som garantipension och bostadstillägg, vilket ges till pensionärer som inte jobbat. Eller att nyanlända unga som sa att de var under 18 år inte behövde genomgå någon som helst åldersbestämning medicinskt och att hade de inte papper som var de inte ungdomens uppgift att bevisa åldern, utan den svenska statens ansvar att bevisa motsatsen.
När dessa personer fått status som barn, det vill säga omyndiga, kunde de sedan ansöka, och få, efterlevandestöd för påstått döda föräldrar, som aldrig satt sin fot i Sverige utan dött i något annat land, utan att ens behöva bevisa det. Stödet betalades ut till personerna fyllt 21 år, och eftersom Pensionsmyndigheten inte synkade med Migrationsverket kunde samma döda föräldrar söka och beviljas uppehållstillstånd sedan.
Myndigheter har tills nyligen inte ens, på grund av integritetsskäl, fått dela information med varandra och detta har utnyttjats friskt av olika migrantgrupper genom decennierna. Skatteverket fick själva larma via en rapport för ett antal år sedan att Sverige i princip tappat kontrollen över samordningsnumren eftersom ingen person behövde bevisa fysiskt vem de var för att få ut ett, men att de sedan med hjälp av numret kunde leva i Sverige även utan uppehållstillstånd och även kunna tillskansa sig en rad olika välfärdsförmåner och bidrag.
Skola efter skola startade av islamister fick starta och fick skolpeng och ingen i vare sig media eller vänstern, som hatar alla andra friskolor, yppade en sekund kritik mot detta under massa år. Skolpengen flödade ut ur Sverige och finansierade allt ifrån lyx för islamisterna själva till terror. Snart stängs förmodligen de sista resterna när skolan och förskolan i Växjö precis granskats.
Personer som fått arbetstillstånd för att arbeta behövde bara tjäna 13 000 kronor per månad före skatt, oavsett var i landet de bosatte sig, och fick ändå ta hit hela sin familj. Där frun direkt sedan kunde söka försörjningsstöd och andra bidrag.
I veckan skrev regeringen en debattartikel att snart kommer folk som lever på försörjningsstöd inte längre få det fika-bidrag det hittills varit utan folk kommer avkrävas utbildning eller någon form av beredskapsarbete som motprestation.
Detta är ett axplock av förändringar den här mandatperioden. Och de har gemensamt att inte en enda av dem kommer kunna ändras helt enkelt för att inte ens den inbitna socialist kan motivera varför. Jag brukar kalla detta ”hurring-politik”, beslut som är omöjliga att reversera.
Sverige blir ett beslut i taget ett vettigare land. Det är värt att påminna om när man känner att ingenting händer.
Rebecca Weidmo Uvell
fri högerdebattör på sajten uvell.se
