Ökar våldtäkterna? Eller minskar de, liksom skjutningarna, bombdåden och personrånen? Det tycks vara svårt att få svar på.
Det är inte helt enkelt att tyda statistiken.
Under de senaste femton åren har sexualbrottslagstiftningen skärpts flera gånger. Definitionerna har vidgats. Handlingar som tidigare inte var straffbelagda betraktas numera som allvarliga brott.
Mest omvälvande har kanske den så kallade samtyckeslagen 2018 varit. Nu krävs inte längre våld, hot eller ens utnyttjande. Gränsen går vid frivillighet. Bland annat därför har vi fått begreppet oaktsam våldtäkt.
Under samma period har befolkningen blivit mer uppmärksam på sexuella övergrepp. Toleransen har minskat. Det syntes inte minst under den globala väckelserörelsen #MeToo.
Sammantaget har dessa trender gjort kriminalstatistiken osedvanligt svårtolkad. Begreppet våldtäkt betyder helt enkelt inte samma sak idag som för tio år sedan. Och anmälningsbenägenheten är sannolikt radikalt högre.
Det här gör att det är svårt att veta till exempel hur asylkrisen påverkade svenska kvinnor. Logiskt torde våldtäkterna ha blivit många fler – som en direkt följd av den kraftiga ökningen av antalet män i brottsaktiv ålder med ursprung i länder som historiskt har utmärkt sig för markant överrepresentation i sexualbrott. Det vore närmast en rent mekanisk utveckling.
Vid tiden rusade sexualbrottssiffrorna också uppåt. Det syntes tydligt i den Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). När det var som värst, 2017, uppgav var tredje ung kvinna sig ha blivit utsatt för sexualbrott det gångna året. Brottsförebyggande rådets dåvarande generaldirektör kallade utvecklingen “fruktansvärd”.
Men hur mycket i statistiken som utgjorde en faktisk ökning av brottsligheten, och hur mycket som berodde på förändrade attityder och ökad anmälningsbenägenhet är höljt i dunkel. (Se “Vad hände med sexualbrotten?”, 21/10-25)
På samma sätt är läget oklart idag.
Sedan högerregeringens tillträde 2022 har den grova kriminaliteten pressats tillbaka. Skjutningarna har halverats. Sprängdåden minskar. Ungdomsrånen blir allt mindre vanliga.
Trenden är tydlig. Gängvåldet backar, enligt polisens statistik. Tryggheten i utsatta områden blir bättre, visar NTU. Men tendensen syns inte lika tydligt bland sexualbrotten.
Visserligen är det färre kvinnor som uppger att de utsatts i NTU. Men antalet kvinnor som är målsägande i polisanmälningar om sexualbrott ökar.
Polisens statistik antyder dock att den ökningen kan vara en attitydfråga, snarare än faktiskt stigande sexualbrottslighet.
Sedan 2019 publicerar Brå våldtäktsstatistik uppdelad efter om gärningsmannen varit bekant eller obekant för offret. Och här syns en avgörande skillnad. Antalet målsägande i våldtäktsanmälningar där gärningsmannen varit bekant har ökat med cirka 20 procent från 2019 till 2025. Men antalet målsägande i anmälningar om fullbordade våldtäkter av obekanta är i princip stabilt.
Om det hade varit en faktisk ökning av övergrepp borde den ha synts också i anmälningarna med obekanta förövare. Men uppgången av anmälningar rör enbart fall där offret har något slags relation till gärningsmannen – vilket snarast ser ut som ökad anmälningsbenägenhet på grund av förändrade normer.
Tvärtom går det att skönja en förbättring i fall där gärningsmannen är helt okänd för kvinnan. Försök till våldtäkt av en obekant har minskat med mer än 20 procent.
Det tyder på att politiken har fungerat även här.
Per Gudmundson är redaktionschef på 100%.
