Varje vecka, år efter år, fylls gator och torg i Stockholm, Göteborg och Malmö av demonstrationer för Palestina. Den som ser noga efter känner igen ansiktena: det är påfallande ofta samma personer som dyker upp på de olika orterna, som om det funnes ett resande sällskap av vrede. Banderollerna är professionellt tryckta, högtalaranläggningarna kraftfulla, flaggorna nya och likadana. Ingenting av detta är gratis. Tågbiljetter kostar, tryckerier kostar, organisation kostar. Någon betalar. Frågan är vem.
Den brittiska tidningen The Telegraph publicerade i maj 2024 en granskning som borde ha väckt större uppmärksamhet även här. Ryssland och Kina manipulerar den brittiska opinionen genom att med arméer av falska konton pumpa upp propalestinska influerare, rapporterade tidningen med hänvisning till regeringskällor. Analysfirman Cyabra granskade några av de största kontona: hos en var vart femte engagerande konto falskt, hos andra vart sjunde eller vart nionde. Mekaniken är enkel – ju fler robotar som gillar och delar, desto mer visar plattformarnas algoritmer upp innehållet för verkliga människor. ”Sofistikationen tyder på statlig inblandning”, konstaterade Cyabras vice vd, och pekade ut Iran, Kina och Ryssland. Det handlar knappast om att dessa stater hyser någon ömhet för palestinierna – Kina håller sig med egna muslimska minoriteter i läger och Ryssland har bombat fler muslimer i Syrien och Tjetjenien än de flesta orkar minnas. Det handlar om något annat: att splittra, polarisera och försvaga Väst.
Robert Clarke vid tankesmedjan Civitas gav i artikeln Moskva två motiv. För det första är Ryssland ”absolut desperat” att avleda uppmärksamheten från kriget i Ukraina. Varje kväll som västvärldens nyhetssändningar handlar om Gaza handlar de inte om Ukraina; varje demonstrant som marscherar mot Israel marscherar inte mot den ryska ambassaden. För det andra: att elda på splittringen inom västländerna själva. Fiyaz Mughal, grundare av de brittiska interreligiösa organisationerna Tell Mama, Faith Matters och Muslims Against Anti-Semitism, vittnade i samma artikel om resultatet – relationerna mellan judar och muslimer i Storbritannien har ”fullständigt decimerats”. Det är precis vad beställaren önskar. Uppmärksamhet och splittring är valutor som inte kan köpas för pengar. Fast det är klart – det kan de ju, det är just det som är poängen.
Finns det skäl att tro att Sverige skulle vara undantaget? Tvärtom. Säkerhetspolisen konstaterar att Iran, Ryssland och Kina utgör de största säkerhetshoten mot Sverige. Om Iran skriver Säpo i klartext att regimen bedrivit säkerhetshotande verksamhet i och mot Sverige under flera år, att den riktar sig mot israeliska och judiska intressen här, och att den använder kriminella nätverk i Sverige som ombud för att utföra våldshandlingar. En regim som är beredd att hyra torpeder är knappast främmande för att bekosta bussresor och banderoller. Det senare är dessutom billigare, lagligare och betydligt svårare att bevisa.
Det finns ingen anledning att tro att de många människor som går i tågen har betalt. De allra flesta demonstrerar av äkta övertygelse, och rätten att demonstrera är helig i en demokrati. Främmande makt brukar inte heller skapa opinioner ur intet – den surfar på vågor som redan finns, förstärker dem, finansierar ytterkanterna och driver konflikten mot allt extremare lägen. Det är så påverkansoperationer fungerar. Nittionio av hundra deltagare är uppriktiga, och just därför är de så användbara. Uttrycket för detta brukar tillskrivas Lenin: ”nyttiga idioter”. Att det citatet, liksom så många andra, aldrig har kunnat beläggas i Lenins skrifter är en ironi som inte gör saken sämre – även vandringssägner kan beskriva verkligheten träffsäkert.
Men mellan de uppriktiga demonstranterna och de främmande staterna finns ett mellanskikt – organisatörerna, samordnarna, de som aldrig tycks behöva gå till ett arbete därför att aktivismen är deras arbete. En del av dem driver företag som inte ger någon vinst, samtidigt som de har råd att köpa lyxbilar. Sådant kan för all del tyda på att verksamheten är en täckmantel för annan illegal verksamhet, men när man ser att en person som lever så vecka efter vecka dyker upp på demonstrationer i flera svenska städer finns det anledning att fråga sig vem som finansierar apparaten. Var trycks materialet? Vilka föreningar tar emot bidrag, och från vilka fonder, stiftelser och välgörenhetsorganisationer med diffusa adresser? Detta är inga retoriska frågor utan journalistiska arbetsuppgifter. Brittiska tidningar har börjat gräva. Svenska medier har hittills visat påfallande liten aptit.
Under det kalla kriget visste vi att Moskva finansierade fredsrörelser och frontorganisationer i Väst, och de som påpekade det avfärdades som paranoida – ända tills arkiven öppnades och det visade sig att paranoikerna hade fel bara på en punkt: verkligheten var värre. Det vore märkligt om dagens Moskva, Peking och Teheran, med oändligt mycket bättre verktyg, skulle avstå från metoder som fungerade redan med stencilapparat och frankerade kuvert.
Sverige ska inte vara en plattform för främmande staters säkerhetshotande verksamhet, skriver Säkerhetspolisen. Det är väl talat. Men då måste någon också orka ställa den enkla, gamla frågan som varje deckarläsare kan, nämligen vem som tjänar på det, och vem som betalar. Den som demonstrerar i god tro borde vara den förste att kräva svar. Ingen vill väl vara statist i någon annans krig.
Dan Korn
