Minns ni Harvardaffären 1984? I korthet handlade den om att dåvarande statsminister Olof Palme höll en föreläsning på Harvard, varvid hans son senare fick studera på det anrika universitetet. Detta avslöjades av journalisten Jan Guillou och problemet var att Palme inte hade tagit upp sitt arvode för föreläsningen i sin deklaration. Om något visar affären hur stillsamma 1980-talets politiska skandaler kunde vara, och ingen kan ifrågasätta att nuvarande professor i statsvetenskap Mårten Palme hade antagits på egna meriter. Men det sätter ändå fingret på en intressant fråga när det gäller journalistik och detta speciellt i den tid vi lever i.
I sina memoarer ondgör sig Jan Guillou, med rätta, över att kritikerna mot hans avslöjande menade att han hade fått tipset från ”Olof Palmes fiender”. Han har inte avslöjat källan och tacka fan för det. Det är sällan jag är ense med Jan Guillou, men det är självklart så att om självaste djävulen kommer med ett bra tips är man som journalist skyldig att kolla upp det. Likaså att tips om enskilda makthavares görande och låtanden inte tenderar att komma från deras vänner eller allierade. I dagens samhällsklimat råder dock delade meningar och man kan anklagas för att ha såväl vänner som att umgås i fel kretsar.
Självklart måste en reporter kunna prata med allt och alla. Expressens David Baas har nog både en och annan nazist i sin telefonbok, som dessutom tenderar att ringa honom och inte tvärt om. Precis som att en rutinerad ekonomireporter som Andreas Cervenka skulle kunna få tag på vilken ekobrottsling som helst och några av dem är ännu inte dömda. På ett personligt plan känner jag en tidigare kriminalreporter i medelstor svensk stad som har ett artigt förhållande till den lokala jugoslaviska maffian. En pikant detalj är att dessa har klagat över att de nya kriminella gängen på orten består av knarkande ungdom som är dåliga för affärerna då de drar till sig polisens uppmärksamhet. Om man är väletablerad kriminell vill man helst kunna syssla med sin verksamhet och hålla en låg profil. Visserligen kan det låta perverst men filosofimässigt är äldre och väletablerade kriminella som vilka företagare som helst, men med starkare våldskapital. De vill kunna göra affärer i fred och att det ska vara ordning på torpet.
I Storbritannien finns en journalistisk regel som kallas för ”Chatham House rules”. Det betyder att vad som sägs stannar i lokalen. På samma sätt fanns det i Sverige länge en informell regel om att nazister och journalister från tidskriften Expo kunde mötas på Pub Anchor på Sveavägen i Stockholm. Nazisterna kunde skvallra och Expo kunde ta med sig informationen för sina granskningar. Detta var dock på 1990-talet och idag kan man bara spekulera i vad som hade hänt om det hade läckt ut. Diverse tyckonomer hade med darr på rösten påpekat att Expo minsann hade gynnat högerextremismen, då man tagit tillvara på det skvaller en fraktion hade gett för att smutskasta den andra. Till syvende och sist handlar det dock om god journalistik.
Om man inte kan prata eller till och med vara trevlig mot allt och alla får man inga intressanta reportage. Priset får läsarna betala som inte har tillgång till en granskning av makten och som vanligt blir det stora offret demokratin. En duktig journalist måste sakligt kunna tala med en person som man finner avskyvärd och vara transparent med att man kan göra det. En liknelse är att man på många sätt är en diplomat. Kan du inte sitta ned med representanter för IS eller talibanerna bör man hitta ett annat yrke. Precis som när det gäller journalistiken. Man måste kunna intervjua en dömd pedofil även om man helst av allt skulle vilja bruka våld. Samhället måste också förstå detta och inte skjuta budbäraren.
”Demokrati dör i mörkret” var en slogan som myntades när amerikanska medier genomdrev en stor granskning av Donald Trumps presidentskap och till detta kan även sägas att demokrati dör av indignation. Skjut helt enkelt inte budbäraren utan inse att när journalister gör sitt jobb gör dessa det bra.
David Lindén
Historiker och författare
