Ett av de mest tveeggade orden på svenska torde vara “sekretess”. Ibland behövs den verkligen, som när det gäller känsliga register eller läkarjournaler, men den kan också resultera i att myndigheter använder det när man inte vill att allmänheten ska kunna ta del av obekväm information. Kort sagt är det ett verktyg med både för och nackdelar.
Inom rättsväsendet används sekretessen ofta på goda grunder. Men inte alltid och när det blir fel skapar det ett glapp mellan medborgare och rättsvårdande myndigheter. Det glappet är farligt. Om man inte är insatt i juridiken kan det lätt upplevas som att exempelvis polisen eller våra domstolar befinner sig på en annan planet. Glappet skadar vad som lite högtravande brukar kallas för “det allmänna rättsmedvetandet”. Men precis som med andra problem finns det en lösning och det handlar om kommunikation.
Tidigare har folkbildning kallats för en svensk paradgren och idén är enkel. Vanliga människor ska få möjlighet att ta till sig ny information, men det betyder inte att de formellt vidareutbildas. När folkhögskolorna grundades i slutet av 1800-talet handlade det ofta om att bondsöner skulle lära sig att räkna för att bättre ha koll på spannmålspriserna. Idag har folkhögskolorna blivit ett internationellt koncept där exempelvis kvinnor i Indien lär sig hantera mobiltelefoner för att slippa gå en mil till marknaden för att ta reda på vad diverse matvarorna kostar. Samma princip kan tillämpas när det gäller ökad kunskap om rättsväsendet men i mindre skala.
På plattformen X, tidigare känd som Twitter, görs det redan. Viktor Adolphson är polisbefäl i Stockholms innerstad och han gör en omistlig gärning när det gäller att i stort och smått berätta om ordningsmaktens vardag. Det är ren folkbildning att läsa hans dagliga rapporter om vanliga polisers vardag. Inte minst för det visar att även konstaplar är vanliga människor med små och stora problem. Om jag vore chefredaktör för en stor rikstidning skulle jag genast erbjuda Adolphson en fast post som kolumnist eller en frågespalt där han kunde berätta om vad polisen arbetar med. Professor Mårten Schultz gör det i SvD när det gäller juridik och en anonym åklagare vid namn Ridefixer gör detsamma på X. Speciellt åklagarens roll är synnerligen viktig då han tar tid att förklara, försvara och ibland kritisera svensk juridik. Inte minst för att han går i takt med tiden när det gäller just det allmänna rättsmedvetandet. Genom sin gärning har han troligtvis bidragit till att ett antal av hans läsare förstår att juridik inte alltid är en exakt vetenskap utan tenderar att handla om filosofi och avvägningar.
Alla statsanställda måste särskilja på deras privata åsikter och vad myndigheten anser. Därför är det förståeligt att vissa inte använder sitt namn. Men anonymiteten behöver inte vara skadlig utan snarare tvärt om. Att kunna kritisera sin myndighet lär oss vanliga människor också någonting. Detta märkts inte minst bland de jurister som varit länge i systemet. Vi som läser inser också då att inga myndigheter är perfekta då dessa till syvende och sist består av människor. Det är helt enkelt därför fler statsanställda borde finnas på sociala medier och uttala sig om sin vardag. Kunskapen och förståelsen hos allmänheten ökar då och man kan avliva fördomen om den själlöse byråkraten. Om fler inom speciellt rättsväsendet vågade uttala sig om sin vardag blir vi medborgare klokare, förtroendet för rättsväsendet kommer att öka och detta kommer på lång sikt att stärka vår demokrati. Något som idag inte ska underskattas då det finns krafter som hellre vill underminera den. Därför kommer det en enkel uppmaning till poliser, advokater och åklagare: Berätta mer om er vardag och gör det nu. Ni kommer att vinna på det och vi vanliga människor kommer att bli klokare. Slutligen kommer den ultimata vinnaren vara att förtroendet stärks. Men väljer man att gömma sig bakom lagparagrafer och standardfraser kommer det som kallas för “det allmänna rättsmedvetandet” att få sig en rejäl törn.
David Lindén
Historiker och författare
