Fotbolls-VM är ett verkligt globalt evenemang. Utsträckta kvalifikationsrundor har pågått i hela världen. Och under snart fem veckor har slutspelet pågått på andra sidan Atlanten. Ett av de globala problem som visat upp sig i fotbollskostym är de upplopp och våldsamma kravaller som invandrare från bland annat Marocko har ställt till medi flera europeiska städer i samband med vissa fotbollsmatcher. Terrorgrupper som Hamas har hyllats, judehatet har flödat fritt och ledare för bland annat det egyptiska fotbollslandslaget har använt sina presskonferenser för att rikta grova angrepp mot Israel.
Världsmästerskapet i fotboll avslutas med en final på kvällen den 19 juli. För en månad sedan, i samband med invigningen av mästerskapet bjöd författaren Nathan Shachar som arbetar som DN:s korrespondent i Jerusalem på en spännande krönika om sambanden mellan fotboll och politik. Vilket är ett kärt och återkommande ämne med många bottnar och infallsvinklar.
Nathan Shachar skriver: ”Politik, och fotboll och nationalism, hör visst ihop – tack och lov. Om vi i jämlikhetens namn kände likadant för alla lag och länder, hur skulle vi kunna intressera oss för myriaderna av möten? (–) Under en vecka i mars 1969, i Stockholm, rördes idrott och politik ihop som aldrig förr eller senare. Drygt ett halvår hade gått sedan ryska stridsvagnar krossat Tjeckoslovakiens demokratiseringsprocess. Två gånger, i gastkramande VM-matcher, förlorade Sovjetunionen, dåtidens överlägsna ishockey-stormakt, mot Tjeckoslovakien. De sovjetiska spelarna, som inte gjort något ont, fick personifiera ondskan för miljoner tv-tittare.”
Det speciella med fotbollen och politiken under mästerskapet 2026 är att det är just den politiska islamismens terroranknutna och socialt dominanta ideologier som försöker slå sig in till mer påverkande positioner inom världsfotbollen. Eftersom idrott i allmänhet och fotbollen i synnerhet är så länkade till politik så finns det starka anledningar för västvärldens fotbollsnationer att förhålla sig till de islamska provokationerna på ett bestämt och begåvat sätt.
Liknande krav ställs alltmer på västvärldens demokratiska regeringar när det gäller invandringens omfattning från länder i Mellanöstern och i norra Afrika; områden som domineras av odemokratiska klaner, antisemitism och mycket låga utbildningsnivåer. Vårt eget Sverige är ett av de länder som har tagit emot mycket stora grupper av människor som har flyttat in till Sverige från länder som Syrien, Irak, Somalia och Afghanistan. Sverige har därför angelägna hemläxor att ta itu med för att skapa ett invandringsläge som bär på tydligare framgångsmöjligheter för alla inblandade.
Ett dominerande problem i den svenska invandringspolitiken är att så mycket i samhällsförvaltningen har varit inriktat på att underlätta för utrikes födda människor att hålla sig borta från den svenska integrationen. Ett grundläggande problem är förstås att regeringar och riksdagar har accepterat och administrerat en övergång från invandring och till massinvandring. Invandring, som framförallt kopplas till arbete i Sverige och som regleras med maxgränser för antalet inkommande människor under varje år, är i de flesta fall något som kan vara tämligen oproblematiskt på en övergripande samhällsnivå. Massinvandring som inte alls bygger på arbete är något helt annat och är betydligt mer svårhanterat för välfärdsstatens förvaltare och medborgare.
En effekt av massinvandring är att samhällsskadliga klyftor och skillnader när det gäller arbete, inkomster och svenska språket förstärks.
Sverige försöker att komma i kapp på dessa områden. Ett aktuellt exempel är att ett nytt regelverk för asylsökandens rättigheter till kostnadsfri juridisk assistans har börjat gälla från och med i söndags den tolfte juli. Tidigare har det knappast funnits några begränsningar alls för hur lång tid som den asylsökande kan få juridisk hjälp på bekostnad av skattebetalarna. Nu införs en regel om rätt till två – i särskilda fall – tre timmars avgiftsfria insatser från jurister. Vilket är en sund utveckling som gynnar kortare handläggningstider och som framförallt på ett mer jämlikt sätt betonar människors egna ansvar för sina liv.
Det är just sådana ansvarsrutiner som är grundläggande för det framgångsrika svenska samhällsbygget. De allra flesta i befolkningen går kort sagt inte och väntar på att ”någon annan” ska betala och fixa och ordna med arbete och bra villkor utan egna ansträngningar. Instinkten att ”ta ett jobb” för den egna försörjningen är en mycket viktig byggsten för ett jämlikt och solidariskt samhälle.
Liknande regelförändringar som är på gång handlar om begränsningar av invandrade människor rätt till kostnadsfria insatser av tolkar. Vilket är en viktig byggsten för att markera den samhälleliga och personliga betydelsen av att den som söker sig till Sverige gör allt vad den kan för att lära sig svenska.
Skärpningarna av kraven på den som vill bli svensk medborgare är ett annat viktigt steg i riktningen mot en bättre fungerande svensk nation.
Sverige försvann tidigt ut ur fotbollsvärldsmästerskapets slutspel i sommar. Men mängder av människor med många olika bakgrunder kommer att kämpa på för att Sverige ska göra bättre ifrån sig när det drar ihop sig till nästa stora fotbollsturnering. På liknande sätt försöker mängder med människor med väldigt många olika bakgrunder att göra allt vad de kan för att Sverige som land och nation ska göra allt bättre ifrån sig som en jämlik och demokratisk välfärdsstat.
En välskött och sund invandringspolitik kan hjälpa oss med fotbollen och samhällsbygget. Så hänger det ihop. Därför ska grupp och klanstyrda dominansideologier i så stor utsträckning som möjligt hållas borta från både fotbollsplaner och gator och torg. Då kan allt bli bättre.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
