Under året har den så kallade angiverilagen varit hett omdebatterad. Trots att utredningen om utökad informationsplikt (som det egentligen heter) inte ska levereras förrän nästa höst, har den redan rönt stort motstånd från vänsterpolitiker, fackförbund och yrkesverksamma. Detta trots att det inte ens finns ett konkret lagförslag att ta ställning till. Det tåls också att påminnas om att utredningen i fråga faktiskt tillsattes av socialdemokraterna när de satt i regeringsställning och att nuvarande regering bara har gjort den mer förbehållslös.
I Sverige råder dock redan i dag informationsplikt i vissa fall. Exempelvis är en lärare skyldig att rapportera till socialtjänsten vid misstanke om att barn far illa. Denna informationsplikt har den tydliga ambitionen att förhindra att barn far illa i vårt land och bygger på att information överförs mellan olika myndigheter med olika ansvarsområden. Detta är dock inte det enda exemplet på där det krävs informationsutbyte mellan myndigheter för att främja en god sak.
Exempelvis har Ekonomistyrningsverket återkommande lyft att bristande informationsöverföring mellan myndigheter är ett stort hinder för att beivra välfärdsbrottslighet. Regeringen har därför också nyligen tillsatt en utredning som ska undersöka möjligheten att luckra upp sekretessen mellan myndigheter. Syftet är att en myndighet inte ska hålla inne med information som kan hjälpa en annan myndighet att motverka välfärdsbrottslighet. Ambitionen är också tydlig i detta fall, att alla myndigheter ska dra åt samma håll och hjälpas åt för att förhindra välfärdsbrottslighet. En god sak.
Nyligen återkallade skolinspektionen tillståndet för en religiös friskola i Stockholm efter larm om kopplingar till våldsbejakande islamism bland ledning och personal. Redan i augusti larmade Säpo om risken för att barn kunde radikaliseras på skolan. Trots det skulle det dröja till slutet av november innan informationen nådde Stockholms stad som har det formella tillsynsansvaret för två förskolor inom samma koncern. I detta fall har bristen på kommunikation mellan myndigheter underminerat barns rätt till skolgång utan risk för radikalisering. En plikt för Säpo att informera Stockholms stad direkt hade varit en god sak.
Informationsplikt för offentliganställda som får kännedom om personer som uppehåller sig olagligt i Sverige är egentligen inte en annorlunda princip. På samma sätt som informationsplikt är påkallad i de ovanstående exemplen för att upprätthålla lagstadgade rättigheter och stävja brottslighet, är den också påkallad i syfte att verkställa myndighetsbeslut och domslut. Att delar av den offentliga sektorn inte skulle behöva dela information med andra myndigheter då det kan resultera i att avvisningsbeslut verkställs, är en minst sagt märklig hållning. Det är att underkänna Migrationsverkets bedömningar, deras myndighetsutövning och underminera polisens förmåga att upprätthålla demokratiskt stiftade lagar.
Myndigheter måste tala med enad röst och dra åt samma håll. Att enskilda delar av den offentliga sektorn inte skulle behöva medverka till att myndighetsbeslut verkställs och att lagen upprätthålls underminerar rättsstaten. Det riskerar även att fragmentera den offentliga sektorn, och öppnar upp för att andra myndigheter inte heller känner att de behöver medverka till att myndighetsbeslut verkställs.
Bristande informationsutbytet underminerar trovärdigheten och legitimiteten för våra myndigheter, som redan plågas av misstro och rykten om aktivistiska tjänstemän på allt från Migrationsverket till Naturvårdsverket. Att då kräva att vissa myndigheter inte ska behöva verka aktivt för att lagar följs och myndighetsbeslut verkställs, riskerar att ytterligare spä på misstron mot myndigheter. Ambitionen med en utökad informationsplikt är att öka polisens förmåga att verkställa myndighetsbeslut och upprätthålla svensk lag. Det om något borde ses som en god sak.
Marcus Björk
Frilansskribent
