Även rättsväsendet har påverkats av migrationen
Under regeringen Bildt på 1990-talet inträffade en smärre skandal, som man då tyckte var ett tydligt tecken på rasism. Försvarsminister Anders Björck fick en chaufför vars föräldrar kom från Sydamerika, men denne fick inte behålla sitt jobb då man ansåg att hans ursprung var en säkerhetsrisk. Det blev en debatt som idag närmast är bortglömd, men som tyvärr visade sig vara ett omen om vad som komma skulle. Idag har vi nämligen ett stort antal människor både i rättssystemet och andra känsliga sektorer med rötterna utomlands.
Som exempel kan nämnas bröderna Kia, med ursprung i Iran, som dömdes för spioneri för Rysslands räkning. Det betyder inte att alla med rötterna i Iran per automatik är spioner men, kanske, att vi länge har haft ett visst mått av naivitet när det gäller känsliga arbeten och utländsk härkomst. En annan som kan nämnas är ryske Egor Putilov, om han verkligen heter så, som både arbetat på Migrationsverket och för Sverigedemokraterna i Ryssland. Om han hade sökt arbete i brittiska underhuset eller amerikanska kongressen hade han med största sannolikhet inte fått det, då han hade behövt genomgå en detaljerad säkerhetsprövning. I Sverige är det dock inte en säkerhetsklassad tjänst att arbeta som politisk sekreterare i riksdagen, vilken det borde vara.
Under våren och sommaren har infiltration inom polisen och rättsväsendet granskats och resultatet kan med rätta kallas för skrämmande. Det är en naivitet blandad med god tro: Vi ställde ju faktiskt frågan! Alla talar dock inte alltid sanning och känner man till ett uns av kriminalitetens historia vet man att det alltid varit en strategi att infiltrera rättsvårdande myndigheter. Det fanns knappt en polis i Chicago som inte betalades av Al Capone på 1920-talet och på Sicilien var det förenat med livsfara om du inte var en korrupt domare, vilket Giovanni Falcones (1939–1992) och Francesca Morvillos (1945–1992) öden kan vittna om. Precis som när det gäller mycket annat finns det emellertid gråzoner när det gäller korruption eller lämplighet.
En åklagare som är släkt med Ismail Abdo, kallad jordgubben, bör inte arbeta med gängkriminalitet. Personen är under utredning och det är helt rätt att Åklagarmyndigheten vill ge henne sparken oavsett hur det kommer att gå i den stundande rättegången. Hon har agerat olämpligt och läckt utredningskänsligt material till sina syskon. Det finns dock inga bevis för att hon läckt till Abdo, men däremot finns det berättigad oro att hon skulle kunna göra det.
Sverige tror inte på arvsynd och man kan inte rå för vilka släktingar man har. Däremot måste våra rättsvårdande myndigheter bli bättre på att granska säkerhetsprövningar och inte bara vid anställning utan kontinuerligt. Speciellt när vi befinner oss i det mest känsliga säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Det är ingen rättighet att arbeta med säkerhetsklassad information eller inom åklagarväsendet. Tyvärr kan den egna bakgrunden alternativt släktskap vara en black om foten som gör att man inte är lämpad för just den tjänsten. Det har alltid varit och kommer att vara så. Om man har släkt i Iran och med jämna mellanrum åker dit på semester är man inte lämpad för en topplacering inom det svenska kontraspionaget. På samma sätt är man inte lämpad att arbeta på FRA om man har täta band till Ryssland. Precis som att man inte är lämpad att arbeta som förundersökningsledare inom gängkriminalitet om man är släkt med en av de mest efterspanade och dessutom tycker det är roligt att dela sekretessbelagd information med sina syskon. Självklart har det alltid funnits rötägg och grader av lämplighet inom rättsväsendet. Det består trots allt av människor. De gångna årtiondenas stora migration och misslyckade integration har bidragit till att organiserad brottslighet fått en etnisk aspekt, och den går inte att ignorera när det gäller infiltrationen. Säkerhetsprövningarna måste bli bättre och där kan släktband vara en försvårande omständighet. På många sätt en trist utveckling då vissa kommer att nekas vissa tjänster trots att de kan vara ytterst kompetenta. Det är emellertid ingen mänsklig rättighet att arbeta med lag och rättvisa eller med den nationella säkerheten. Säkerheten måste tyvärr gå före diskriminering oavsett hur gärna vi skulle vilja att det gällde motsatsen.
David Lindén
Historiker och författare
