Socialdemokratin är antikapitalistisk. Det slår S fast i sitt förslag till nytt partiprogram. Men den som inte omfamnar kapitalismen saknar hjärta.
”Vi kommer att gå till val som ett förnyat parti”, påstod Magdalena Andersson (S) när förslaget till nytt partiprogram presenterades nyligen.
Det stämmer dock inte. Visserligen verkar Socialdemokraterna nu ha förstått vad vänstersidan ställt till med. Äntligen försöker S ta itu med konsekvenserna av sin generösa migrations- och slappa rättspolitik. Men än finns rester av gamla S kvar som inte bör ignoreras.
I programförslaget slås fast att socialdemokratin är ”i sin samhällsuppfattning antikapitalistisk”.
Visst vill partiet ”se en sund marknadsekonomi där privata företag kan fungera väl”. Men tro inte att S-hjärtat klappar för företagare eller ser på deras insatser med beundran. Nej, entreprenörer ses snarare som en slags bankomater.
I förslaget står det: ”Socialdemokratin strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa har rätt och möjlighet att påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor”.
Ditt är mitt, alltså? Folket ska ha rätt till företagens vinster, rätt att styra över enskilda människors verk?
S skriver att man ”vill ge goda förutsättningar för människors arbete, kreativitet och företagande”, vilket låter vackert. Men S vill samtidigt utjämna ojämlikhet mellan dem som har bostad och kapital och de som inte har det.
Det vill säga nix pix äganderätt; jämlikheten är viktigare. Ska S ta din bostadsrätt och ge till behövande hemlösa? Tömmer de ditt isk-konto?
S-programmet vill inte ha oreglerad kapitalism, då den leder till ekonomiska och sociala klyftor. Men vad är fel med klyftor? Är det verkligen orättvist om den som arbetar 80 timmar i veckan, och tar banklån för att starta en verksamhet, tjänar mer än den som arbetar deltid för stabil lön den 25:e och en jobbfri fritid? Den ena våndas genom nätterna, den andra kan sova gott. Jag vet vem jag unnar en krona extra.
Fokuset på skillnader gör att man missar värdet av tillväxt, nämligen att fler får mer att röra sig med när ekonomier växer. Svenskarna har till exempel blivit rikare under 2000-talet. Den ekonomiska standarden har ökat med drygt 60 procent. Detta ökar friheten för fler.
S har ändrat sin syn på kapitalism under decennier, och från att ha velat avskaffa den helt har man börjat acceptera blandekonomi. S har gått från att folket ska äga produktionen till att de ska få bestämma över den. 2013 skrev man plötsligt om marknaden, företagande och entreprenörskap i positiva ordalag. Men bara för tio år sen…
Tro inte att de transformerats, eller gjort det med glädje.
S kommer även att samverka med Vänsterpartiet framöver. Partiledaren Nooshi Dadgostar har sedan några år antytt att hon vill att partiet skulle röra sig bort från socialism och antikapitalism, men när ett nytt partiprogram skrotade orden svämmade kritiken in och till slut fick partiledningen ge efter för yttervänstern. Nu står det nu att man “vill bygga ett samhälle som frigör sig från kapitalismen”.
Den som vill ge människor möjlighet att leva ett rikt och meningsfyllt liv måste i stället älska pengarna, välsigna mammon och göra high five med alla som vågar och kämpar.
Jag växte upp fattigt och vet vad pengar betyder, att bristen skapar oro djupt inuti. Men min bakgrund gör inte att jag girigt vill ta mer av andras pengar, och därmed bli beroende av allmosor. Jag vill hellre se fler blir starka individer som uppmuntras till att skapa sin egen förmögenhet.
Marknadsekonomins mekanismer visar respekt för dem som lägger ner tid och energi på att skapa tillväxt. Den ser till att folk får jobb och välfärd. Friheten att skapa och behålla vinsten ökar individuell kreativitet, väcker nyfikenhet och driver utvecklingen framåt. Kapitalism är kärlek.
Med antikapitalism får vi däremot slåss om allt skralare resurser. Andersson pratar om förnyelse men presenterar samma gamla röda slagord. Det gör ont i öronen. Men mest i hjärtat.
Carolin Dahlman
Högerliberal debattör
