Ziv Nevo Kulman har varit Israels ambassadör i Sverige sedan 2021. Nu lämnar han snart Sverige för nya uppdrag. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl gjorde nyligen en längre avskedsintervju med honom. Det Ziv Nevo Kulman säger om vad som hänt efter den islamistiska terrorgruppen Hamas massmord och gisslantagande av judar lördagen den 7 oktober 2023 är lika sant som fruktansvärt: ”Efter den 7 oktober exploderade antisemitismen. Antalet fall, hot, attacker och incidenter ökade dramatiskt, och den judiska befolkningens känsla av otrygghet växte över hela världen.”
Redan samma dag som terrorattacken där minst 1200 människor mördades så hyllades Hamas ute på gator och torg av islamister i Malmö. Och så har det fortsatt under de snart tre år som gått sedan attacken. I de flesta större städer i Sverige har antisemitism, judehat och terrorkramande blivit stadigt återkommande delar av svenskarnas stadsmiljö under helgerna.
Hur är en sådan utveckling möjlig? Efter det värsta terrorbrottet i modern tid mot judar sedan Förintelsen under andra världskriget borde eventuella demonstrationer självklart ha udden riktad mot förövarna i Iran, i Hamas, i Hizbollah och i andra islamistgrupper som deltog i massmorden den 7 oktober. Men nu är det i stället offren för terrorn som attackeras. Antisemitismen blommar som aldrig tidigare. Och Sverige bara tittar på.
Det allvarligaste med den svenska statens släpphänthet inför de återkommande förljugna förminskningarna av Förintelsen som pågår i Hamasvännernas demonstrationer är att en viktig hörnpelare för den västerländska demokratin undermineras. En annan av demokratins hörnpelare är förstås den mycket utsträckta yttrandefriheten. Men mottot efter Förintelsen, då över sex miljoner judiska människor kallblodigt mördades mitt i Europa, är ”Aldrig Mer.” Detta motto är inte vilken slogan som helst. Utan just en central del av ett västerländskt demokratiskt samhällsbygge. Att sprida budskap som jämställer Förintelsen med Israels krig mot terrorgruppen Hamas i Gaza är solklart något som förminskar, beljuger och missaktar Förintelsens motto om Aldrig Mer. Och som därmed undergräver den svenska och ordningsamma demokratin.
En invandringspolitik som får antisemitism, hedersrelaterat våld mot kvinnor och barn och vissa former av annan kriminalitet att öka drastiskt; det är en misslyckad invandringspolitik. Och vi kan inte skylla på invandrarna. Alla har givetvis ett eget och personligt ansvar för sina handlingar. Men det stora och allmänna ansvaret har den svenska staten. Att låta Förintelsen släpas i smutsen här hemma; det är ett svenskt problem och inget annat.
Den som lite mer på djupet vill försöka förstå hur saker och ting hänger ihop och hur politiken i Sverige har förändrats och utvecklats under de snart 80 år som gått sedan staten Israel inledde sin jordevandring; den har nu tillgång till en folklig och journalistiskt driven bibel av statsvetaren Daniel Schatz. Hans bok ”Från Stockholm till Jerusalem” utkom för några månader sedan på förlaget Fri Tanke.
Daniel Schatz har ägnat flera år av sitt livs lediga stunder för att skriva sin bok. Han har intervjuat mängder av ledande politiker i Sverige, i Palestina, i Israel och i USA, han har läst oerhört mycket och han har forskat, debatterat och diskuterat och han tillägnar boken sina ”mor- och farföräldrar som mot alla odds överlevde Förintelsen.”
Daniel Schatz berättar begripligt och innehållsrikt om de klassiska och urgamla israeliska och palestinska berättelserna om sin rätt till samma geografiska område. Dessa berättelser har varit drivande i konflikterna under tusentals år. Och berättelserna följde med in i konflikten efter Förintelsen som 1948 ledde fram till en delning av det brittiska mandatet i Palestina i en israelisk och en palestinsk stat. Israel utropade omedelbart sin stat medan de arabiska grannländerna istället för att bilda en stat valde att överfalla Israel militärt.
Mellanösterns enda demokrati Israel lyckades hålla de på papperet övermäktiga fienderna stången. Och så har det fortsatt. Daniel Schatz berättar om sexdagarskriget 1967 som i och med Israels sensationellt snabba seger ledde till att Israel började ses som jätten Goliat i sin rustning istället för att tidigare ha setts som den unge herdepojken David som med sin enkla slunga och med hjälp av Gud lyckades ge segern åt den israelitiska armén. Och då valde Sverige, som den ”moraliska” stormakt man ville vara, att satsa mer på stöd till palestinierna. Och för att hålla moralen kvar i det ställningstagandet fick man börja blunda för och relativisera den växande palestinska terrorismen.
Nu finns kanske en chans till ”regional normalisering” i Mellanöstern som kan leda till fred mellan Israel och Palestina, skriver Daniel Schatz. Alltfler arabländer och Israel står för första gången på samma sida. Iran och alla dess terrorgrupper är på dekis. Vad som krävs nu för Sverige är, skriver Daniel Schatz, ”förtroendefulla relationer med både israeler och palestinier.” Som det var en gång.
Ska det gå bra så hoppas jag avslutningsvis att Israels politiker också lyssnar på sin ambassadör Ziv Nevo Kulman. I slutet av intervjun med Tove Lifvendahl säger Kulman:
”Sverige har lärt mig att lyssna. Ni är inte ett konfrontativt samhälle. Människor går inte ständigt i polemik med varandra. I Israel är det så vi kommunicerar. Det präglar inte bara politiken utan också debatterna i radio och tv. Här i Sverige lyssnar man på varandra. Man är lugn och respektfull. Jag tror att vi i Israel kanske behöver bli lite mer… jag vet inte om ordet är lagom… men vi skulle nog behöva lyssna lite mer.” Och vi i Sverige bör aldrig sluta lyssna på det demokratiska budskapet från Förintelsen: Aldrig Mer.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
