S och SD borde börja samarbeta. Inte för att de tycker likadant om allt, för det gör de uppenbarligen inte, utan för att svensk politik har hamnat i en ganska märklig situation där två partier som konkurrerar om många av samma väljare samtidigt behandlar varandra som om samarbete vore helt otänkbart.
Det intressanta med SD:s framgångar är inte bara att partiet har vuxit på grund av migrationsfrågan, utan också vilka väljare som gått dit. S är fortfarande störst bland LO-medlemmar, men SD är numera näst störst. Många arbetare passar helt enkelt inte särskilt bra på den traditionella höger-vänsterskalan. Man kan vilja ha en stark välfärd och bra pensioner samtidigt som man vill ha lägre invandring, hårdare straff och större krav på den som kommer till Sverige.
Tidigare var det ganska naturligt att många sådana väljare hamnade hos Socialdemokraterna. Idag hamnar en stor del istället hos SD.
Det skapar också en märklig situation för båda partierna. Med SD:s Tidösamarbete får de igenom mycket av sin migrations- och kriminalpolitik. Men priset är att partiet samtidigt måste förhålla sig till en borgerlig ekonomisk politik med större fokus på skattesänkningar och marknadslösningar. Socialdemokraterna har motsatt problem. De vill vinna tillbaka arbetare som gått till SD, men ska samtidigt få ihop sin politik med partier som i flera frågor har en helt annan syn på exempelvis migration, energi och ekonomisk politik. På ett sätt sitter således S och SD fast på varsin sida av ungefär samma problem.
Det är också därför jag tror att deras konflikt ibland handlar mer om väljare än om politik. För Socialdemokraterna är SD inte bara ett parti man ogillar. Det är ett parti som har gått rakt in i områden och väljargrupper som Socialdemokraterna tidigare nästan kunde ta för givna. Om S erkänner att SD haft rätt i någon fråga riskerar man samtidigt att erkänna att en del av de egna väljarna hade en poäng när de lämnade partiet.
Och för SD finns egentligen samma problem åt andra hållet. Hela partiets framgång har till stor del byggt på bilden av att de etablerade partierna, framför allt Socialdemokraterna, inte förstått utvecklingen i Sverige. Om S plötsligt börjar föra en stram migrationspolitik och hårdare kriminalpolitik blir det därför viktigare för SD att betona skillnaderna som fortfarande finns.
Båda tjänar alltså politiskt på konflikten, även när avståndet mellan dem minskar. Problemet är att Sverige inte nödvändigtvis tjänar på den.
Sossarna säger numera själva att Sverige behöver fler breda överenskommelser inom bland annat energi, infrastruktur och kriminalpolitik. Företag som ska investera miljarder i svensk industri bryr sig betydligt mer om vilka regler som gäller om tio år än om vilket parti som vann den senaste partiledardebatten. Samma sak gäller migrationen. Om reglerna förändras kraftigt varje gång regeringen byts blir det svårt att få någon långsiktighet överhuvudtaget.
S och SD behöver inte nödvändigtvis bilda regering tillsammans. De behöver inte ens tycka särskilt mycket om varandra. Men om två av Sveriges största partier kan hitta gemensamma lösningar inom migration, energi, kriminalitet eller välfärd vore det ganska märkligt att säga nej enbart eftersom det finns personkonflikter politikerna sinsemellan. För rent sakpolitiskt står de trots allt nära varandra.
Politik borde också handla mer om vad man kan komma överens om, snarare än vem man helst slipper komma överens med. Kanske är Sossarna + SD = sant trots allt.
Filip Linnert
