Något vi behöver börja ifrågasätta i Sverige är idén om att universitetet är det självklara nästa steget efter gymnasiet. Alltför många unga börjar studera utan att egentligen veta vad de vill arbeta med, för att flera år senare fortfarande stå utan ett tydligt svar.
Problemet är inte universitetet i sig. Sverige behöver läkare, ingenjörer, jurister, lärare och andra akademiker. Problemet uppstår när universitetet blir ett slags väntrum för unga som inte vet vad de vill göra. Då ligger det enkelt till hands att läsa exempelvis statsvetenskap, sociologi, filosofi eller någon annan bred utbildning, utan någon större tanke på vilken arbetsmarknad som faktiskt väntar efter examen.
Jag minns själv när jag läste statsvetenskap samtidigt som jag jobbade inom äldrevården. Varje gång en äldre brukare frågade vad jag skulle bli efter utbildningen kunde jag genuint inte svara på frågan. Den känslan av osäkerhet delas av många andra studenter.
Det är inte heller en obefogad oro. Saco konstaterade förra året att Sverige hade passerat 100 000 arbetslösa akademiker. Arbetslösheten har dessutom ökat särskilt bland yngre akademiker och inom utbildningsområden som redan hade en relativt hög arbetslöshet. Saco bedömer samtidigt att nyexaminerade samhällsvetare möter stor konkurrens om jobben, både idag och om fem år.
Samtidigt har vi en annan utbildningsform som borde få betydligt större uppmärksamhet, nämligen yrkeshögskolan. Av dem som examinerades från YH 2024 hade 81 procent arbete året efter examen. Viktigare är kanske hur utbildningarna fungerar. De tas fram efter arbetslivets kompetensbehov, tillsammans med arbetsgivare, och innehåller ofta LIA där studenten får arbeta ute på en riktig arbetsplats.
Jag menar därför att yrkeshögskolan borde marknadsföras betydligt hårdare mot gymnasieelever och ges samma status som universitetet. Studie- och yrkesvägledningen borde också bli betydligt tydligare med arbetsmarknadsutsikterna för olika utbildningar. Innan en 19-åring väljer att investera tre eller fem år av sitt liv borde det vara enkelt att se hur många tidigare studenter som faktiskt fått ett relevant arbete efter utbildningen.
Det behövs dessutom fler utbildningsplatser inom YH där arbetsmarknaden har konkreta behov. Svenska arbetsgivare uppgav under 2025 att de saknade omkring 61 000 personer inom olika yrken. Att samtidigt utbilda människor mot delar av arbetsmarknaden där det redan råder stor konkurrens är dålig business för både individen och samhället.
Men kanske behöver vi också förändra synen på vad en ung människa ska göra efter gymnasiet. Det är inte ett misslyckande att börja arbeta vid 19 eller 20 års ålder. Tvärtom kan några år på arbetsmarknaden ge erfarenhet, kontakter, inkomst och framför allt en förståelse för vad man faktiskt vill göra med sitt liv.
Efter några år kanske man inser att man vill bli ingenjör, ekonom eller något helt annat. Universitetet finns fortfarande kvar. Skillnaden är att beslutet då fattas av en person som har erfarenhet av arbetslivet och bättre förstår varför den utbildar sig.
Alternativet ser vi redan idag. Studenter tar en kandidat, hittar inget arbete och börjar därför på en master. När inte heller den öppnar dörren till arbetsmarknaden blir lösningen ytterligare en kurs. För vissa har universitetet helt enkelt blivit ett slags väntrum inför arbetslivet, snarare än en väg in i det.
Filip Linnert
