Språk är inte bara ett sätt att meddela sig. Språk är ett sätt att tänka. Att förstå. Varje ord vi äger ger oss möjlighet att beskriva ett skeende, en känsla och förstå världen lite bättre. När ordförrådet minskar krymper hela vår föreställningsvärld. Risken för missförstånd blir också stor.
Det märks redan. Många människor, inte bara många som har svenska som andraspråk utan i hög grad också svenskfödda, använder ett allt fattigare språk. Ordförrådet blir mindre och mindre, synonymerna färre och språkliga nyanser går förlorade.
Konsekvenserna är större än man kanske tror. En polisrapport kan till exempel beskriva att en gärningsman ”sprang från platsen”. Men hur? Småsprang han? Rusade? Lufsade? Stapplade? Sprintade? Flydde? Varje verb förmedlar en annan bild och kan till och med ha avgörande betydelse för hur ett händelseförlopp tolkas. På samma sätt är ett gräl inte bara ett gräl. Det kan vara lågmält, hätskt, upprört, aggressivt, våldsamt, högljutt eller ursinnigt. När alla nyanser ersätts av ett enda ord blir beskrivningen suddig och verkligheten svårare att förstå.
Samma sak gäller naturen. För den som saknar orden är allt i skärgården bara öar. Men en holme är inte en ö. En kobbe är inte en holme. Ett skär är något annat än en kobbe. Orden har vuxit fram därför att människor i generationer behövt skilja dem åt. När orden försvinner suddas också kunskapen om verkligheten ut.
Vi förlorar dessutom kontakten med vårt kulturarv. Många av våra vanligaste uttryck och ordspråk har bibliskt ursprung eller kommer från äldre svensk berättartradition. ”Kasta pärlor för svin”, ”ingen är profet i sitt eget land”, ”den som söker, han finner”, ”skilja agnarna från vetet”, ”gå över ån efter vatten” eller ”ha sitt kors att bära”. De fungerar som språkliga genvägar. Med några få ord sammanfattar de erfarenheter som annars skulle kräva långa förklaringar. För den som inte längre känner till uttrycken försvinner den gemensamma referensram som generationer av svenskar har delat.
Även betydelsen av enskilda ord håller på att gå förlorad. Ord som ”björntjänst” används ofta felaktigt. Många använder orden ’avundsjuk’ och ’svartsjuk’ som om de vore synonyma och svänger sig med ord som ”bokstavligen” och ”undantaget bekräftar regeln” utan att förstå vad de anspelar på. När ord används utan att deras innebörd förstås blir språket mer mekaniskt än medvetet.
Det handlar inte om att vara språkpolis eller att förbjuda förändringar. Språk förändras ständigt, och det är en del av dess livskraft. Men det finns en avgörande skillnad mellan förändring och utarmning. Ett språk blir rikare när nya ord läggs till. Det blir fattigare när gamla ord, uttryck och betydelseskillnader försvinner utan att ersättas av något annat.
En viktig orsak till den här utvecklingen finns i skolan. Färre elever läser i dag böcker med ett rikt och varierat språk. Klassiker, historiska romaner och välskriven skönlitteratur har i stor utsträckning fått ge vika för kortare texter, utdrag och digitala sammanfattningar. Den som aldrig möter ord som ”treva”, ”förnimma”, ”förfärad”, ”glänta”, ”bister” eller ”vemod” kommer heller aldrig att göra dem till sina egna. Ett ordförråd växer inte av sig självt. Det växer genom läsning.
Ett fattigt språk skapar inte bara ett fattigt samtal. Det skapar ett fattigare tänkande. Den som saknar ord för olika grader av tvekan, glädje, vrede eller sorg får också svårare att resonera om dem.
Kanske är det redan för sent att vända utvecklingen. Ett språk blir inte rikare av sig självt. Det förs vidare av föräldrar, lärare, böcker och ett samhälle som alltför länge har accepterat låga krav på kunskaper i svenska. Om vi fortsätter att acceptera ett krympande ordförråd, minskad läsning och allt lägre krav på kunskaper i svenska får vi ett land där ett rikt språk blir en klassmarkör i stället för ett gemensamt kulturarv. Då förlorar vi inte bara ord. Vi förlorar förmågan att tänka nyanserat.
Merit Wager
