Vänstern letar efter argument för att höja skatten, exempelvis att demokratin är hotad av ojämlikhet. Men att skapa jämlikhet med politiskt tvång är ett större hot mot demokratin.
”Professor Susan Stokes vill beskatta de rika för att rädda demokratin”, skev Peter Gustavsson på Dala-Demokratens ledarsida häromdagen.
Vi hade båda lyssnat till demokratiforskaren från University of Chicago som talade på forskningsinstitutet SNS om vad som kan hota demokratin i världen. Enligt hennes team var ojämlikhet en av de enskild mest kraftfulla orsakerna till att demokratier eroderar.
Dala-Demokratens ledarskribent tolkade snabb detta som att Stokes efterlyste skattehöjningar. Han skrev att ”ett sätt att öka jämlikheten i rika länder är att beskatta de rika mer”. Själv ville han ta ut mer av techmiljardärerna.
Men forskaren sa faktiskt bara om att debattörer i USA talar alltmer högljutt om detta. Hon själv föreslog visserligen i sina policyrekommendationer att fler skulle få tillgång till sjukvård, utbildning och bostäder, men sa inte att de svenska skatterna ska höjas för att rädda demokratin.
Att Gustavsson tog tillfället i akt att säga att låga skatter på rika hotar demokratin är en del av en trend. ”Demokratin är hotad” har ju blivit ett populärt argument i debatten som används från både höger och vänster. En del hävdar att minskade kulturbudgetar är ett hot, andra att stök på bibliotek är det. Vissa lyfter Sverigedemokraternas kritik mot media, andra att Socialdemokraterna lät gängkriminaliteten frodas.
Nu handlade det alltså om att demokratin var hotad av ojämlikhet och låga skatter.
Men trots att argumenten lutade sig mot en analys som presenterades av det näringslivsnära institutet SNS, som ofta håller hög akademisk klass, var diskussionen oväntat ytlig.
Även om det finns en del forskning som visar att ojämlikhet kan leda till polarisering och krympande tillit mellan människor, beror det på vilken slags ojämlikhet vi talar om. Det är banalt att bara titta på siffror i stunden och som konsekvens girigt klämma åt höginkomsttagare i tron att vi då kommer att leva lyckliga i alla våra dagar.
Höga skatter i sig räddar inte demokratin. De kan snarare hota densamma om de känns orättvisa eller används på ett slösaktigt sätt.
Här är tre aspekter:
Om ojämlikhet är konsekvensen av att någon studerat, investerat och kämpat i motvind är den inte fel. Men om den är en konsekvens av olika intelligens, hälsa, personlighet och uppväxt kan den upplevas som problematisk.
Om ojämlikheten kan förändras genom individuellt ansvar och makt är den motiverande. Men om den är statisk och orubblig blir den ett hot.
Om folket inser att de själva kan styra över sin ekonomiska situation genom exempelvis studier upplevs skillnader som legitima. Men om man sliter som en hund utan att lönen stiger göds frustration.
Samma sak gäller ojämlikhet vad gäller var man bor, hur man mår, hur mycket kunskap man har eller hur mycket inflytande.
Det handlar således inte om att det råder ojämlikhet – utan om hur.
Med hög grad av social mobilitet kommer fler känna att talang och ansträngning lönar sig samt att de själva bär skuld om de inte lyckas. Med vänstergnäll om att vissa är för evigt är dömda till en viss socioekonomi, växer misstro och avundsjuka – med resultat av att en del rånar sina rika grannar och andra kräver att de rika straffbeskattas.
Strävan efter minskad ojämlikhet kan leda till att de som får skyhöga skatter – som minimerar frukterna av deras arbete – känner mindre lojalitet med hela systemet. Det kan också göra att ingen har lust att starta företag eller sträva, utan att folk i stället minimerar sina insatser, alternativt ser snett på sina grannar.
Demokratin är en skör blomma. Den är den inte perfekt, utan det minst dåliga sättet att finna kompromisser mellan människor.
Och den är ständigt hotad – kanske mest av alla som försöker få igenom sina egna favoritförslag genom att gorma om att demokratin är hotad.
Carolin Dahlman
