Småbarn rekryteras till gängkriminalitet, och många skyller på ”samhället” – fattigdom, ojämlikhet eller trångboddhet. Men det är viktigast att mammor och pappor pressas till att uppfostra sina små.
Sommarlovstider är högsäsong för nyrekrytering av unga till kriminella gäng, skrev SvD i veckan. Rekrytering sker över hela landet, och barn så unga som tio år dras in i mörkret. ”När skolorna stänger ökar risken för barn och unga att rekryteras till kriminella gäng”, varnade polisen. Barn i åttaårsåldern har fått uppdrag, berättade en polis för SVT.
Detta är naturligtvis oerhört sorgligt för alla – utom möjligen för storbovarna i toppen som lever glassiga liv utomlands med hjälp av narkotikavinsterna. Barnen drabbas. Deras offer drabbas. Deras familjer drabbas.
Polisen, socialtjänsten och regeringen rynkar pannan och söker febrilt efter lösningar. Gott så.
Men vad som saknas i planer och mediarapportering är ofta föräldrarna. Vårdnadshavarna. De vuxna. Dessa framställs ibland som offer, som får se hur lurkiga äldre lurar deras stackars barn in i fördärvet. Men färre törs avkräva föräldrarna ansvar. Det är som att man tror att man kränker då. Tassar in i folks privata och lägger sig i.
Tyvärr späder en sådan ängslighet på problemen. Det går inte att rätta till kriminaliteten utifrån och uppifrån. Lösningen finns inuti, hos individer. Barn behöver fostras till att få samvete, medkänsla och rättspatos. Forskning visar att god personlig moral och goda värderingar gör att färre blir brottslingar.
Detta kostar noll kronor, så vänsterns klassiska socioekonomiska ursäkter duger inte. Moral och etik är gratis. Inte heller är det dyrt att våga sätta gränser, lyssna till barnen eller umgås med dem.
Regler kring när man ska vara hemma på kvällen: 0 kr. En fråga om hur sonen mår: 0 kr. En kram: 0 kr.
Om barnen lämnas utan tillsyn utomhus blir barnen lättare byten, så att hålla koll sina små är ett enkelt, billigt skydd.
Länsstyrelsen tipsar i en broschyr om att man kan undvika att barn dras in i dåligheter genom att få dem att gå till skolan, ha en aktiv fritid och trygga rutiner. Sådant är heller inte dyrt. Det sägs att ”en känslomässigt varm, uppmärksam, accepterande, normorienterad, övervakande och strukturgivande uppfostran” funkar bra som skydd. Alla visa värme och ge strukturer – även de som bor trångt.
Föräldrar uppmanas att vara uppmärksamma på om deras barn ljuger, börjar umgås med äldre och uttrycker sig annorlunda. Dessutom ska de se upp om kidsen har nya kläder eller ny telefon, samt slutar be om pengar. Detta kan alla göra!
Även mammor i utsatta områden har ögon.
Fler bör även kika i mobilen. Så kallade krimfluencers försöker locka barn, med glassiga bilder i sociala medier, på dyra statusprylar – bilar, klockor, kläder – och machostil. Gangsterrap sprider värderingar som kan driva barn i händerna på bovar. Självklart måste föräldrar ta kommandot och kräva insyn. De behöver ta sitt ansvar och lära sig om den digitala världen. Att vara förälder är knepigt, men om man har valt detta måste man göra jobbet.
Alla har det verkligen inte så lätt, och det får man ha förståelse för; vi får inte tappa medkänslan. Föräldraskapet kan brista hos dem som har missbruksproblem, psykisk ohälsa eller krigstrauman. Detsamma gäller mammorna som ska fostra barnen själva, kanske hantera många syskon. Men bara för att det är svårt, så är det inte omöjligt. Psykologer kan också hjälpa för en hundring via tjänster som Mindler, och föräldrautbildningar finns på flera platser. Svenska samhället står med öppna famnen och vill hjälpa.
Regeringen genomför både förebyggande och repressiva reformer. De inför straffskärpningar, ger fler verktyg till polisen och avskaffar sekretessen mellan myndigheter så att olika aktörer kan hjälpas åt.
Men politikerna varken kan eller bör göra allt. Visst krävs en by för att uppfostra ett barn, men mamma och pappa kan inte outsourca jobbet till ”nånannan”. Det måste vi andra ha mod att kräva.
Carolin Dahlman
Högerliberal debattör
